I dagsläget finns omkring 320 regionala och lokala kontor i den belgiska huvudstaden, varav elva svenska. Och det är inte så konstigt, enligt Regionkommittén – den EU-institution som företräder lokala och regionala myndigheter – implementeras två tredjedelar av EU:s lagstiftning och olika program på regional nivå.

Michael Robert Tatham är professor på Bergens universitet i Norge, och forskar om just regional representation i EU. Han säger att detta är något som blivit allt vanligare, i takt med att EU fått mer makt.

– Med varje nytt fördrag har EU fått mer inflytande på olika områden. I dag händer det ofta att EU:s och de regionala myndigheternas befogenheter överlappar varandra.

Hur stora befogenheter regioner och städer har skiljer sig dock mycket åt mellan medlemsländerna, och därmed har de också olika intressen att bevaka på EU-nivå. I federala länder som Tyskland, Belgien och i viss mån Spanien har regionerna betydligt mer att säga till om än i exempelvis Sverige och Frankrike.

– De tyska regionerna har, för att ta ett exempel, stort inflytande på utbildningsområdet, så om kommissionen föreslår ny lagstiftning som rör skolan kommer de att mobilisera.

Enligt Michael Robert Tatham är EU konstruerat på ett sätt som ger lobbyister stor möjlighet att skaffa sig inflytande. Detta beror delvis på att kommissionen – den institution som har monopol på att ta initiativ till nya lagar – har en relativt liten administration med omkring 23 000 anställda.

– De ska föreslå lagstiftning för 500 miljoner människor. I början av processen är det bara några få som jobbar med en specifik fråga, kanske fem personer. För att skaffa mer information vänder de sig till experter inom olika områden, säger Tatham.

Efter hand har lobbyismen blivit en, om inte officiell, så åtminstone väletablerad del av EU:s lagstiftningsprocess. Ingen vet exakt hur många lobbyister som finns i Bryssel, men enligt kommissionen kan det röra sig om allt mellan 15 000 och 30 000. En nyligen publicerad rapport uppskattar att enbart finanslobbyn spenderar omkring en miljard euro om året på lobbyaktiviteter gentemot EU:s institutioner.

Olle Nygårds är före detta journalist på SvD Näringsliv, och har skrivit boken Lobbymakt i EU tillsammans med sin fru, tillika egenföretagaren och javaprogrammeraren Minal Parekh Nygårds. Olle Nygårds bekräftar att EU:s själva struktur och organisation underlättar för lobbyister; något han ser som problematiskt eftersom det främst är aktörer med stora resurser som kan skaffa sig inflytande och få till personliga möten med politikerna.

– Risken är att individer åsidosätts, de finns inte på plats utan går och röstar en gång vart femte år. Bolag och organisationer däremot har helt andra resurser att finnas på plats i Bryssel och kan påverka makthavarna direkt.

I slutändan är det osäkert hur mycket inflytande man kan skaffa sig genom påverkansarbete i Bryssel. Ska man tro professorn Michael Robert Tatham är många lobbyister som företräder myndigheter själva skeptiska – han gjorde nyligen en studie där tjänstemän verksamma inom EU ombads att ranka hur framgångsrika de varit i att påverka EU-politiken.

– På en skala mellan 0 och 10 låg genomsnittet på 3, det är inte speciellt högt. Generellt sett är det väldigt svårt att spåra och identifiera inflytande. Du kan mäta vissa effekter, men de kan också beror på ren tur. Är jag ett stort fan av ett fotbollslag så önskar jag givetvis att de ska vinna. Men även om de faktiskt vinner så påverkade jag troligtvis inte utgången, säger Michael Robert Tatham.