Taiye Selasis debutroman Komma och gå är ett ambitiöst verk. Det märks redan på den första sidan, som består av en lista med alla namn på medlemmarna i romanfamiljen Sai: tvillingarna Taiwo och Kehinde, vars namn betyder den förstfödda respektive sistfödda, deras far Kweku Sai och mor Fola Savage, deras storebror Olu och lillasyster Sadé (eller Sadie, som det blir i det USA där syskonen föds). Ordlistan följs av ett släktträd – vilket behövs, för det är många släktingar som kommer och går på de nästan 400 sidorna.

Det börjar med att Kweku, patriarken, dör i sitt födelseland Ghana. Det tar ett hundratal sidor för författaren att berätta om hur hen faller samman i en snabb hjärtattack. Det är storskaligt berättat med insprängda återblickar, även om det stundtals kan bli lite omständigt. Särskilt som Selasis ofta kraftfulla språk, fullt av uttryck på yoruba och italienska, oavsett översättarens skicklighet oundvikligen tappar tempo i svensk språkdräkt.

Det är först efter en dryg fjärdedel av romanen som det griper tag, när Kweku, stjärnkirurg i Boston, råkar ut för en rasistisk särbehandling hen aldrig kunnat tänka sig och hans livs förändras i en handvändning. Som följd flyttar hen igen, men nu från sin familj: många år senare får vi följa syskonen i deras sorg efter en far de förlorat två gånger om.

Det är en roman om förlust. Men kanske inte, som man kunnat vänta sig, så mycket förlusten av en förälder eller partner, utan av något mer komplext, ett hemland som kanske aldrig har varit ett hemland, en familj som definieras som ”inte en familj”. Yngsta dottern Sadie beskriver sin familj som ”utan historia, en horisontallinje” och hennes bror tittar på vännernas släktfotografier och konstaterar att ”[e]n äkta familj hade foton i trappan”. Och författaren tycks hålla med, för det Selasi gör i sin roman är just att teckna en rad porträtt av familjens medlemmar, tillräckligt många för en hel trappa, att på första uppslaget placera en vertikalt släktträd.

Komma och gå kan ibland likna en Disneyfilm, om än på finkänslig romanprosa, där hela familjen sammanstrålar i den döda faderns uppväxtby för att försonas på självaste julafton. Men Selasi låter familjen bli en fast punkt i en tillvaro som för nigerianskfödda Fola och ghananskfödde Kweku annars är ett limbo mellan den nya och den gamla kontinenten, båda platser där de inte hör hemma.

Selasi är som starkast i sin skildring av föräldraparet Kweku och Folas migranttillvaro, och det arv från dem som deras barn måste förhålla sig till. Som när Kweku i en mörk stund förvirrat utbrister: ”Träden är ursprungsamerikaner.” Indirekt betyder det att hen själv aldrig kan bli en sådan, för människor till skillnad från träd har alltid migrerat i något släktled.

Vi kommer, och vi går. Ändå driver hen sig själv i fördärvet i jakt på en egen skogsdunge. Tills hans barn efter hans död till sist ser släktens träd: ett urgammalt träd i mitten av en gård i den lilla byn Kokrobité.