Recension


Litteratur
Bland spioner, kommunister och vapenhandlare Författare Jan Mosander Förlag Fischer & Co
Uppdrag världen Författare Björn Kumm Förlag Leopard

  • Numerade pensionerade journalisten Jan Mosanders memoarer är drabbande läsning.
Fria Tidningen

De avslöjade svensk rättsröta

Jan Mosanders och Björn Kumms memoarer ger en förfärande bild av maktmissbruk och övervakning. Det känns tyvärr inte alltför avlägset, skriver Per Gahrton.

Jan Mosander och Björn Kumm, numera pensionärer, har varit två av Sveriges effektivaste grävande journalister. När man läser deras memoarer får man många illusioner om det svenska paradiset krossade. Istället framträder en förfärande bild av maktmissbruk, hemlig övervakning, bestickning och fiffel från landets högsta makthavares sida under en lång period från 1960-talet och framåt.

Såväl Mosanders Bland spioner, kommunister och vapenhandlare (Fischer & Co) som Kumms Uppdrag världen (Leopard) är spännande samtidshistoria. Båda har rest mycket och ägnar en stor del av sina böcker åt sina scoop utomlands, från Mosanders möte med Stasichefen Markus Wolf till Kumms närvaro i Bolivias djungel, när Che Guevaras döda kropp visas upp av segerrusiga militärer. Ändå är det två av deras svenska avslöjanden som berör mig starkast.

Björn Kumm fick 1966 kontakt med en anställd på Säpo som fått nog och berättade hur helt oskyldiga svenskar var registrerade som säkerhetsrisker. En av rubrikerna över Kumms avslöjanden i Aftonbladet löd ”300 000 i Säkerhetspolisens hemliga register". Ansvariga byråkrater och politiker blånekade. Säpo-chefen Per-Gunnar Vinge vidhöll flera år senare att Kumm hade fel. Också Folkpartiets riksdagsledamot, Manne Ståhl, som satt i den politiska nämnd som skulle övervaka Säpo, påstod att Kumm fått allt om bakfoten.

Vi var dock många som visste att det var rätt, eftersom vi under årens lopp fick belagt att vi själva var registrerade. I mitt fall medan jag var ny riksdagsledamot för Miljöpartiet i slutet på 1980-talet. Men fullständig bekräftelse kom inte förrän den offentliga säkerhetskommissionen lade fram sina slutsatser 2002.

De flesta av de politiker och byråkrater som var ansvariga hade vi den tidpunkten förstås lämnat sina uppdrag och ofta också jordelivet. Några seriösa försök att fastställa skuld, som i Sydafrika eller Argentina, har aldrig gjorts. Om det skett är det många mer eller mindre helgonförklarade svenska politiker som skulle fått sitt rykte skamfilat.

Jan Mosander spelade en huvudroll när Bofors utsmuggling av vapen till otillåtna länder och mutor för att hitta köpare rullades upp i mitten av 80-talet. Också hen hade förstås en källa som kunde rapportera inifrån, Boforsingenjören Ingvar Bratt, som också var aktiv miljöpartist. Dagens Eko, som Mosander gjorde sina avslöjanden i, visade till slut att Bofors hade skickat iväg 250 miljoner i mutor för att möjliggöra en stororder på kanoner till Indien.

Mosander pekar ut en rad skyldiga personer, däribland politiker i Sverige och Indien. Inte minst Ingvar Carlssons roll som lockpåläggare är chockerande. När en Ekot-kollega till Mosander vid en presskonferens försökte ställa en fråga om Boforsskandalen till den indiske premiärministern Rajiv Ghandi, röt Ingvar Carlsson: ”Du har hamnat på fel presskonferens, den här handlar om kärnvapen och nedrustning”.

Mosander och några kolleger fick Stora journalistpriset för Boforsavslöjandena, Miljöpartiet ägnade saken uppmärksamhet under sin första period i riksdagen 1988–91 och försökte nita några ansvariga politiker i konstitutionsutskottet. Men man kan inte påstå att ansvarsutkrävandet ledde till resultat.

Både Säpo- och Boforsskandalerna utspelades under socialdemokratiskt regeringsinnehav, precis som 50-talets rättsrötefall, 1970-talets IB- och Säpo-affärer och 1980-talets Ebbe-skandal. Jag kan bara påminna mig att ett statsråd tvingats avgå efter någon av dessa rättsskandaler, Anna-Greta Leijon, på grund av ett rekommendationsbrev till privatspanaren Ebbe Carlsson. Alla de huvudansvariga männen satt alltid kvar i orubbat bo.

En del menar att den manliga politiska maktelitens orubblighet i Sverige, trots ansvar för skandaler som i andra demokratier skulle tvingat dem att avgå, är ett utslag av det reella socialdemokratiska enpartistyre som dominerade från 1932 till 2006 (trots några borgerliga mellanspel på 70-talet och 90-talet). En annan förklaring är att borgerligheten i den här typen av affärer alltid stått på maktmissbrukets sida.

Inget borgerligt parti reagerade mot Säpo-affären, den enda verkliga oppositionen kom från Vänsterpartiet kommunisterna. I Boforsaffären var det Miljöpartiet som utgjorde starkaste oppositionskraft. IB- och Säpo-affärerna lät borgarna passera eftersom de handlade om övervakning av kommunister. Bara Ebbe-affären ledde till ministeravgång, med det drabbade ju ”bara” en kvinna och handlade bara om en formsak.

Har situationen förändrats? Tolgfors avgång på grund av vapenfabriken i Saudiarabien skulle kunna tolkas så. Men det var knappast den socialdemokratiska oppositionens förtjänst, den är ju lika förtjust i vapenhandel som borgarna. Även om både MP och V försöker ta riksdagens kontrollmakt på allvar, liksom en del enskilda ledamöter i andra partier, visar all erfarenhet att utan grävare som Mosander och Kumm skulle vår kunskap om vår egen samtidshistoria vara oändligt mycket mindre än den är.

Utan avslöjande och grävande journalistik förtvinar också den mest demokratiskt valda regering efterhand till en förtrycksapparat.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu