Recension


Konsert
Sham 69
Var: En Arena, Globen, Stockholm När 23/11

  • Sham 69 med Jimmy Pursey besökte Stockholm i helgen.
Fria Tidningen

Allsång med arbetarklassen

Fullt ös när fyra punkfarbröder från Hersham intog scenen i Slakthusområdet i Stockholm, skriver Olle Eriksson.

Det blev inte oväntat lapp på luckan då de engelska punkikonerna Sham 69 besökte huvudstaden den gångna helgen. Arrangören lockade med originaluppsättningen från 1977 med frontmannen och grundaren Jimmy Pursey.

Men Sham 69 uppträdde faktiskt med någon timmes mellanrum i Stockholm och i Blackburn. Låter det stressigt? Det var det inte, men infekterat, antagligen. Det finns nämligen två uppsättningar som gör samma anspråk på namnet. Utan att gå djupare i den konflikten kan man konstatera att det Hershambaserade bandet som lirade i Stockholm hade med sig grundaren Jimmy Pursey och nära nog samma uppsättning som 1977 års upplaga.

Bandet bildades 1975 av ett gäng unga arbetarklassgrabbar som tagit inspiration från fotbollskulturens läktarramsor. Soundet domineras av allsångsrefränger med arbetarklassperspektiv vilket avspeglas i låtar som Borstal breakout och Angels with dirty faces. Första singeln, I dont wanna, kom 1977 och producerades av John Cale från Velvet Underground.

Debutalbumet Tell us the truth kom två år senare och satte stort avtryck på den genre som kom att kallas streetpunk eller oi-punk. Under årens lopp har bandet hunnit splittrats och uppstått i nya konstellationer. Men tvivelsutan har man sedan länge en plats i den internationella punk-kanon.

De fyra punkfarbröderna som stod på scen i lördags gav ett peppat intryck från första vers och deras tunga och ösiga låtar fick ett galet gensvar från den relativt kulmagade och manligt dominerade publiken. Redan efter två-tre låtar rycktes kravallstaketet bort då trycket blev för stort framför scenen. Publiken bjöds på karameller som If the kids are united, Hersham boys, Questions and answers och covern White riot. Sistnämnda har precis som If the kids are united haft en viss betydelse för bandets politiska image.

Många högerextremister började gästa bandets spelningar på 70-talet. I en gammal intervju berättar Pursey att hen gjorde ett ställningstagande 1978 genom att gästsjunga låten tillsammans med The Clash på en antirasistgala i London. Detta för att markera mot ”de jävlarna”.

I slutet av spelningen är en stor del av publiken genomblöta av både öl och svett och vid hemgång ses hundratals glada och uppsluppna före detta och nu utövande skinheads och punkare vandra genom det döda Globenområdet. Vad folk i Blackburn hade sagt denna kväll vet vi inte, men i Stockholm rådde inget tvivel om vilka som var det riktiga Sham 69.

Fotnot: White riot handlar om att den vita arbetarklassen borde göra gemensam sak med de svarta och göra uppror mot makten.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Vackert men lite för stort för Annika Norlin

Recension

Det är storslaget och pampigt, men det känns inte som ett sammanhang där artisten själv känner sig bekväm. Paula Rooth har recenserat de två konserterna under I huvudet på Annika Norlin.

Skånes Fria

Bluesig start på Way out west

Recension

Motörhead och Queens of the Stone Age i all ära. Frias utsända börjar i bluesskalan när årets upplaga av Wow drar igång.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu