Inför att Annika Norlin tog över Malmö live för en helg sa hon att hon hoppades på en stor närvaro- och igenkänningsfaktor i allt som hände. Det är något som det brukar finnas gott om i hennes musik, den där textraden som slår ner i maggropen och får en att tänka ”precis så är det!” Men kanske blir det svårare att nå fram till en publik på över tusen personer, som sitter uppradade i en splitterny konsertlokal med superbra akustik men inte så mycket personlighet. Det är svårt för publiken att sjunga med av hjärtat och dansa loss då. Under fredagens konsert där låtarna från artistnamnen Hello Saferide och Säkert varvades lyckades hon för det mesta bra. Det fanns energi och närvaro, och de korta mellansnacken på typiskt Norlinskt vis bidrog till en mysig stämning. Hon spelade de flesta hittarna, och särskilt mäktiga blev Isarna och Allt som är ditt. Bandet på över tio personer gjorde ett bra jobb med att fylla upp lokalen med ett starkt och varierat ljud. Tanken att projicera alla texter på en bildskärm bakom scenen var fin, men för en textnörd som mig gjorde det ibland att jag distraherades av att läsa texterna istället för att lyssna på och ta in musiken.

Två dagar senare är det dags för konserten med Malmö symfoniorkester. När Annika Norlin kliver upp framför den femtio musiker starka ensemblen ser hon redan från början lite trött, eller kanske nervös, ut. Vid något tillfälle säger hon att njutfaktorn blir så hög att hon inte riktigt kan koncentrera sig på det hon ska göra. Konserten rymmer allt från fullständigt magiska nummer till ganska traditionella, småtrista instrumentella stycken. Även om det är modigt av arrangören och dirigenten Jonas Nydesjö att fokusera på låtar från Hello Saferide-plattorna som inte har fått så stort genomslag, så är vi nog många Säkert-fans som väntar otåligt på att få höra våra favoriter. Därför blir det så fantastiskt när Dansa fastän äntligen kommer och ensemblen väver in både vals och Mendelssohns brudmarsch samtidigt som Annika Norlin skakar loss i sin typiskt styltiga dans. Sticker ut gör även My best friend som inleds med ett mäktigt trumsolo och sprakar av energi.

Sammantaget är kvällen en upplevelse, att höra poetisk popmusik kombineras med stråkar, bastuba och harpa kan väl knappast bli något annat. Men Annika Norlins röst håller inte riktigt för att matcha den starka ljudbilden hela vägen igenom. Hon fortsätter att göra sig bäst på en mindre scen där en kan skrika med att ”dom jävlarna ska skjutas” eller gå in i sin egen bubbla och låta rysningar av igenkänning fara genom kroppen.