Grå moln övergår till stadigt regn under festivalens tredje och sista dag. Way out West som i mångt är något av en modevecka, en plats för uppvisning av den egna stilen, blir istället lik en landsortsfestival med ponchos och regnjackor som döljer den omsorgsfullt valda outfiten.

När himlen öppnar sig som mest börjar Elliphant spela på Linnéscenen och det är knökfullt i tältet som blir ett passande regnskydd. Den kaxiga popen med inslag av rap pumpas ut och Elliphant har med sig publiken, särskilt i hits som Music is life och Down is life. Med få låtar på sin repertoar är det ändå anmärkningsvärt hur många som faktiskt är välkända. Ellinor Olovsdotter har roligt på scenen och påpekar det flera gånger. Hon bjuder på både sig själv och på tjocka ballonger som kastas ut i publikhavet, det får mig att vilja springa längst fram och leka.

Jenny Wilson, som uppträder på samma scen något senare, har svårare att få igång publiken. Showen är egentligen bra, men det är något som gör att vi inte kommer igång ordentligt, inte ens i populära Like a fading rainbow. Kanske spelar det kalla regnet som håller på att torka på våra kroppar in. Vi har inte återfått värmen fastän det nu börjar klarna och solen sakta smyger sig på.

Wilson uppträdde på samma scen en solig eftermiddag 2011, då med Tensta Gospel Choir, och skapade maffig stämning. Ikväll saknas den extra tyngden till numren, men det är förlåtet med en låtskatt i absolut världsklass.

Solen är tillbaka och när Veronica Maggio går på Flamingoscenen berättar hon att hon bett till vädergudarna om detta. Även Maggio är märkbart glad över att vara en del av festivalprogrammet. Har en Way out West-spelning gått och blivit ett alldeles särskilt erkännande bland svenska artister? Det är svårt att fylla upp en så stor scen och Maggio lyckas inte riktigt med sitt engagerade scenspråk och sina soulpoppiga låtar som enligt egen utsago berör ”antingen tonårsfest eller kärlekssorg”.

I duetten Hela huset utgörs i studioversionen andra halvan av Håkan Hellström och när introt börjar är publiken på helspänn. Ska han dyka upp? Han bor ju ändå i stan... Men nej, ingen Hellström syns till och publiken drar en besviken suck men repar sig snabbt, det är ju trots allt Maggios kväll.

Spelningen är en allsångsfest, vi är många som tagit till oss hennes vardagliga rader och lagt dem på minnet. Det mesta låter som på skivorna vilket är tryggt och trevligt, men en aning fler musikaliska experiment hade inte skadat.

Det är utan tvekan de svenska artisternas dag. Linda Pira gör ett bejublat framträdande i eftermiddagsregnet, Annika Norlin gör en exklusiv spelning där hon sammanför sitt svenska och sitt engelska projekt och Röyksopp & Robyn trollbinder en gigantisk publik i två timmar där den senare är den absoluta stjärnan som får avsluta årets spelningar i Slottsskogen.

På Gothenburg Film Studios i de stora lagerlika lokalerna tar Stay out West vid med en ensam Zhala på scenen som i hiten Prophet gästas av självaste Robyn som får hela publiken att flytta 15 meter framåt på en sekund med sin blotta närvaro.

Sist för kvällen, och för festivalen, blir Seinabo Sey – en artist som fyller ett tomrum i svensk musik. Rösten får göra jobbet och hon lyckas framföra powerballadliknande låtar på ett sätt som aldrig blir töntigt. Publiken älskar det och alla sjunger med i Younger. Stämningen går att ta på, Seinabo Sey fyller ett betongrum på Hisingen genom att bara vara riktigt grym på sin sak.