Nyligen toppades Sydsvenskans ledarsidor under vinjetten Kort sagt av rubriken ”Vidrig straffrihet”, som tar upp ett uppmärksammat våldtäktsfall i Kenya. Ett fall där förövarna varken dömdes eller straffades för sitt brott. Texten fortsätter med att peka på att det är en verklighet för flickor och kvinnor både i Kenya och på ”andra håll i världen” – att förövare kan våldta kvinnor utan påföljd.

Många lever i föreställningen av att mänskliga rättigheter är något som saknas, och behövs, på just ”andra håll i världen”, där straffrihet för gärningspersoner är ett exempel på människorättskränkning. ”Andra håll i världen” är dock alltid någon annanstans, aldrig här. Vi exotiserar människorättsbrott för att främja vår egen självbild, som förebilder för mänskliga rättigheter. Men det är inte enbart i Kenya eller på dessa ”andra håll i världen” som sexual- och våldsbrott mot flickor och kvinnor får fortgå utan påföljder, det är i högsta grad en realitet även i Sverige. Brottsförebyggande rådet redovisar att det under 2012 anmäldes 16 900 sexualbrott – 2 880 av dessa anmälningar gällde våldtäkt mot barn i åldern 0–17 år där 90 procent av offren var flickor. Bland de vuxna offren var 96 procent kvinnor och 4 procent män.

Det är övervägande män som misstänks för sexualbrott, endast 2 procent av de misstänkta är kvinnor. Bland förövare är unga män dominerande, bland offren unga kvinnor, enligt NTU (Nationella Trygghetsundersökningen) och brottsstatistik.

Sexualbrott är en av de brottstyper som har högst mörkertal. NTU uppger att 77 procent av de brott som begås aldrig blir anmälda. Dessutom visar en studie från 2010 att en tredjedel av de våldtäktsbrott som kommer så långt som till åtal, slutar med friande dom. Det är den högsta andelen friande domar bland samtliga brottsbalksbrott. Detta betyder inte nödvändigtvis att de åtalade personerna de facto är oskyldiga.

Vad vi ser här är att det begås flerfalt fler sexualbrott än vad som anmäls, och mångfalt fler än som någonsin leder till åtal och rättegång, att det är främst flickor och kvinnor som drabbas, att det är främst män som begår övergrepp, och att påföljdsgraden i relation till antalet övergrepp är både skrämmande och oproportionerligt låg. Kenya och Sverige har alltså det gemensamt att båda staterna misslyckas med att skydda samhällsinvånare från att både drabbas av, och begå, brott. Vad som framställs som ett fjärran exempel på beklagliga och vidriga livsvillkor går att se i vår direkta omgivning – även i Sverige kan förövare våldta kvinnor utan någon omfattande påföljd.

Att få leva sitt liv i frihet och trygghet, utan att utsättas för våld handlar om mänskliga rättigheter, och Kenya och Sverige har bägge ett ansvar att leva upp till de internationella lagar som gäller för mänskliga rättigheter som skydd för mänsklig värdighet. Om de lagar som ett land stiftat för att skydda sina invånare fallerar, och är så bristfälliga att majoriteten av de som utsätts för ett visst brott inte får upprättelse, måste dessa lagar ses över. Lag, praktik och proaktivt arbete som misslyckas att uppfylla samhällsinvånares mänskliga rättigheter måste ändras, och ett icke fungerande rättssystem måste åtgärdas.

Mänskliga rättigheter berör oss alla, var vi än befinner oss i världen, och kränkningar av dessa rättigheter förekommer överallt. Det betyder att avskyn och upprördheten om vidrig straffrihet inte enbart ska ligga söder om ekvatorn, utan även mycket närmare än så.