Sedan dess har situationen förändrats. På bara några veckor har en studentrörelse vuxit fram. Den 14 november skedde de första koordinerade aktionerna. I Uppsala, Lund och Stockholm arrangerades demonstrationer. Protesterna spreds genom sociala medier under parollen #ockuperauniversitetet och nådde med några dagars varsel Malmö, Göteborg, Umeå, Linköping och Örebro.

Den ilska över regeringens reformförslag som burit fram motståndet kan bara förstås mot bakgrund av de omfattande förändringar som universitetet sedan flera år genomgått. Under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har pressen ökat att på utbildningar ska konkurrera med varandra och anpassa sig till näringslivets behov. Detta har öppnat för ett ensidigt fokus på kortsiktiga, kvantifierbara resultat. Kvalitet och möjligheterna till kritiska perspektiv har blivit lidande. Den stiftelseutredning som återremitterats riskerar att förstärka denna utveckling. Med den frånkopplas högskolornas finansiering från de regler som gäller för en statlig myndighet.

De svenska högskolorna har inga starka motståndstraditioner. Vi saknar kunskap om hur vi kan kämpa tillsammans. Men detta är också vår styrka. Eftersom rörelsen tar plats utanför organisationer, partier eller kårer har vi själva kunnat definiera vad vi kämpar för och metoder för att nå dem. De landsomfattande manifestationerna har öppnat upp för en unik situation där kampen genom sin öppenhet spränger gränserna för vad som är möjligt att förändra. För oss har den senaste tidens protester varit som en 7,5 högskolepoängs introduktionskurs i studentmakt.

Vi ser fram emot att fortsätta vår lärandeprocess under många terminer framöver. Vi säger – ta platser på universiteten! Diskutera, undersök, lär av varanda och organisera tillsammans för den högskola vi egentligen vill ha.