Vi lever inte i ett jämställt samhälle. Eftersom feminismen kritiserar denna ojämställdhet anses den jobbig enligt vissa. Den kommer anses vara särskilt jobbig enligt dem som vinner på ojämlikheten, eftersom den feministiska kampen hotar deras överlägsna position. Vi ser en tendens idag att kända profiler uttalar sig gillande om jämställdhet men ogillande om dagens feminism, vilken de tycker är för extrem. Så här säger skådespelaren Claes Malmberg i en intervju i GP den 19 oktober 2013 angående feminismen idag:

– Det finns en fundamentalistisk fyrkantighet som jag har svårt för och vi kan inte ha på oss genusglasögonen hela tiden – och vi kan inte tappa bort humorn.

Han fortsätter med att förklara att feminismen behandlar viktiga frågor men att han är rädd att fel attityder gör att folk ”till slut skiter i det”.

Vi har hört detta förut. Både i media och i vår omgivning då vi förklarat att vi brinner för feminism. Personen i fråga förklarar först att hen tycker jämställdhet är viktigt men fortsätter med något i stil med att ”det ofta kan bli för extremt”. Men vad vore feminismen utan denna tendens till att uppröra? Om feminismen skulle vara lagom skulle den tappa sin förändringspotential! Utan en upprörd och engagerad feminism hade vi inte haft allmän rösträtt, föräldraförsäkring och fri abort. Så länge vi lever i ett icke jämställt samhälle kommer feminismen vara obekväm. Och, för att återknyta till Malmberg, undrar vi när det inte är relevant att ha på oss genusglasögon? När är det inte relevant att kritiskt granska samhällets maktstrukturer?

En annan känd profil som verkar tycka att feminismen ”går för långt” är Mia Skäringer. I sitt eget program, Mia på Grötö, som sändes på Tv4 i våras kom hon och skådespelaren Maria Lundqvist in på feminism, något som de både känner har gått till överdrift:

– Jag kan inte gå med i det här tåget känner jag. Man måste bejaka både sina manliga och sina kvinnliga sidor. Att gå ut med Fittstim och hår… Det är inte min grej.

säger Mia Skäringer och fortsätter med att förklara att hon inte är feminist ”på det sättet.” Skäringer målar här upp någon slags extremfeminist som har hår på ”fel” ställen och är feminist på ett sätt som inte Skäringer är. Malmberg målar upp en torr ”fundamentalist”. De är två av många som är med och skapar en stereotyp bild av en feminist. Fokus flyttas från vad hon tycker (ja den stereotypa feministen verkar vara en hon) till hur hon ser ut, samt från de viktiga frågorna till hur man skall prata om dem.

Den feministiska kampen är också viktig för att det som har vunnits inte skall gå förlorat. Det finns inget som säger att det feminismen har uppnått kommer bestå av sig självt. Det finns en föreställning om allt blir bättre och bättre med tiden, att orättvisor feminister bekämpat inte kan komma tillbaka. Vi menar att en tillbakagång visst är möjlig och att det därför är viktigt att hålla dessa frågor levande för att motverka en sådan.

Vi uppmanar alla feminister att våga vara ”jobbiga”. I solidaritet med de som tagit striden innan oss och för ett framtida jämställt samhälle!