Socialsurrealistisk debut av Norlin
Socialsurrealism. Det skulle kunna vara en benämning på Sofia Norlins film Ömheten, en poetisk film om en modernitet i kris.
Fonden är Kiruna, staden som snart måste flytta. Det handlar mest om Markus (Sebastian Hiort af Ornäs) som går fordonsprogrammet. Han drömmer om en egen verkstad men i väntan på en bättre tillvaro får han jobba i gruvan som alla andra. Gruvan som en gång tog hans pappa. Det handlar också om Daniel (Alfred Juntti) som är känslomässigt störd på grund av sin alkoholiserade far och Zerin (Lina Leandersson) som ser livet genom kameran.
Under allas öden mullrar gruvan som symbol för arbetet, plikten. Den skär som en kniv i kärleken, ömheten. Filmens underliggande tema kan sägas vara hur kraven på modernitet och ekonomisk effektivitet ligger som ett konstant hot mot det mänskliga.
Norlin lägger ut flera antydningar om varthän det ska barka, men alla förväntningar kommer på skam. Istället för att utvecklas till en Äta sova dö blir Ömheten en kontemplativ film med långsamt tempo och, vad det lider, allt mindre dialog. Istället börjar naturen spela en allt större roll.
Socialrealistiska filmare har vi ganska gott om, men debutanten Sofia Norlin tycks vara en av våra få socialsurrealister. Ömheten dröjer sig kvar som en poetisk kommentar på brännande frågor om klass, genus och etnicitet.
Sofia Norlin fick Stockholms filmfestivals långfilmstipendium 2011. Filmen Ömheten är resultatet.
Filmen visas på filmfestivalens avslutningsdag 17 november på Grand.