• Slaveriet ämne för gripande 12 years a slave av Steve mc Queen.
Fria Tidningen

Ridå för alla lyckliga slut

Från mobbning till slaveri – det är mycket smärta på årets filmfestival. Kristian Borg och Martin Holmström ser eländesskildringar och ljuspunkter.

The selfish giant

Regi: Clio Barnard

Oscar Wildes novell Den själviske jätten utspelar sig under blommande fruktträd, där gudfruktiga barn leker i en pastoral natur. Det står i stark kontrast till de våldsamma och stökiga arbetarpojkar från ett fattigt kvarter i Bradford som skildras i Clio Barnards The selfish giant. Arbor och Fenton drar runt mellan stölder och slagsmål genom ett nedgånget, nött urbant landskap. När de börjar stjäla koppar åt en skrothandlare förstår man att det inte vankas något lyckligt slut.

Men Barnard har en fantastisk förmåga att berätta i bilder, skapa ett sug utan att styra publiken med en alltför synlig berättarstruktur. Och Arbor, spelad av Conner Shapman, förkroppsligar på ett fantastiskt sätt en dysfunktionell familj – ett dysfunktionellt samhälle för den delen, om man vill bredda perspektivet – genom slängiga rörelser, ryckiga utfall, en fysisk oberäknelighet.

Och något av naturens magi finns också kvar från Wildes novell som inspirerat till filmen. Barnard klipper effektivt mellan scener med bråk och högljudda konfliker, urbana miljöer med mycket rörelse i bilderna, till naturens stillhet: hedar med dimma som flyter kring hästar, över hagar, kraftstationen med sina livsfarliga men lockande kopparledningar under en låg himmel.

12 years a slave

Regi: Steve McQueen

År 1841 kidnappades den svarte familjefadern Solomon Northrup och såldes som slav i Louisiana. Tolv år senare frigavs han och skrev en självbiografi om sin tid i fångenskap. När biografin nu filmas blir den en storslagen episk berättelse om en mans väg till frihet, men också en ingående skildring av mänsklig ondska och okunskap. Steve McQueen piskar bokstavligt talat in budskapet om vilket lidande slavar utsattes för.

Stockholms filmfestivals öppningsfilm bjuder på en fantastisk berättelse, nästan lite för perfekt i sin dramaturgi för att man ska tro på att allt verkligen har hänt exakt så som det återges. Men oavsett hur nära en dokumentär sanning 12 years a slave ligger så är det en stark historia.

Om man ska ha någon invändning är det mot Chiwetel Ejiofors gestaltning av Solomon. Steve McQueen jobbar mycket med ansikten och närbilder, och Ejiofor är väldigt uttrycksfull. Men i 12 years a slave känns hans mimik för begränsad. I nästan varenda scen från början till slut är ansiktet förvridet av smärta, olycka, han ser ut att vara ständigt gråtfärdig. McQueen och Ejiofor skulle ha lagt ner möda på att mejsla fram fler nyanser. Målet måste ju vara att få publiken att släppa fram känslor, vilket faktiskt försvåras om det rinner för mycket tårar på vita duken.

Escape from tomorrow

Regi: Randy Moore

Är kärnfamiljen trygg i Disneyland? Det undrar jag efter att ha sett Escape from tomorrow.

Besöket på nöjesparken blir inte som väntat för Familjen Bra utan störs av två livfulla franska tjejer som just börjat upptäcka sexualiteten och sin dragningskraft på män. Snart blir det fart på det undermedvetna hos protagonisten (med typnamnet Jim). Disneyimperiet är ju utformat efter normen mamma, pappa, pojke, flicka och familjens ständiga strävan att täcka över det som skaver innebär att alla hotfulla element måste krossas. Men filmen tar en udda twist på den här klassiska konflikten.

Mixen av hitchcockska kamerasvepningar, snabba klipp och realityinspirerad dialog skulle kunna innebära för mycket av allt, men förvånansvärt ofta fungerar det och greppet skapar extra osäkerhet hos tittaren. Det svartvita fotot är också ett genidrag som effektfullt trollar bort nöjesparkens magi. Ett plus för att den är inspelad i smyg på verkliga Disneyland.

Tyvärr bryter det amatörmässiga spelet ofrivilligt illusionen då och då. Samtidigt förstärker det känslan av b-film, ett av filmens viktigaste fundament.

Det är inte första gången den amerikanska mardrömmen dekonstrueras men det är snyggt gjort med lån från noir till scifi, hela tiden med glimten i ögat. Escape from tomorrow är ett kul statement som kanske säger att den egna fantasin är det största hotet mot patriarkatet. Det är inte sista gången vi sett regissören Randy Moore.

Bluebird

Regi: Lance Edmands

I en snötäckt småstad i delstaten Maine, där skogen och pappersmassaindustrin är ekonomins nav, glömmer skolbusschauffören Lesley att kontrollera att alla barnen klivit av när hon låser bussen för kvällen. En pojke har somnat på ett säte och är nära att frysa ihjäl under natten. Han förs till sjukhus, men förblir i ett tillstånd av dvala.

Kring denna dramatiska men vardagligt skildrade händelse väver Lance Edmans en berättelse med små medel, realism utan stora åthävor. Man får lära känna Lesleys familj och den utsatta pojkens mamma och mormor. Det är mestadels känslomässigt stramt, men den återhållsamma stilen fungerar väl. Man förstår Lesleys skuldkänslor även när hon gör till synes ovidkommande saker som att skala potatis eller vrida på och av julgransbelysningen. Som fond för dramat fungerar den omgivande naturen, karga fjäll och ständigt fallande snö.

Men någonstans på vägen tycks Edmands tappa förtroendet för sin berättarförmåga. Filmen utvecklas till en eländesskildring, där den ena olyckan avlöser den andra. Den tunga snön som faller ger till slut inte den mörka, laddade stämning som är avsikten. Filmen blir för dyster för sitt eget bästa, misären lika monoton som de fallande snöflingorna.

Återträffen

Regi: Anna Odell

Kompromisslös är det första ord som poppar upp när jag tänker på Anna Odell. Hon gör sitt liv till konst men drar också obönhörligt in sin omgivning. I omåttligt utskällda Okänd, kvinna 2009-349701 fick polisen och psykiatrin en roll i hennes verk. I Återträffen gäller det hennes gamla klasskamrater. Eller?

Utan tvivel är detta den på förhand mest omskrivna filmen i höst. Det är förståeligt med tanke på Odells mediala status, något hon också leker med i denna sin långfilmsdebut. Men bortsett alla intressanta metanivåer och genrelekar är det en riktigt stark film om mobbning som borde visas och diskuteras i alla skolor.

Fakta: 

Stockholms filmfestival 2013

• Festivalen äger rum 6–17 november och arrangeras för 24:e gången. 180 filmer från över 50 länder visas i kategorier som Competition, Open zone, American independents, Twilight zone och Latin visions.

• Årets tema är frihet. Det uppmärksammas genom 12 utvalda filmer, däribland The fifth estate (om Wikileaks-grundaren Julian Assange) och Five years, om Murnat Kurnaz som satt fängslad i Guantanamo under fem år. Dessutom är en av jurymedlemmarna den kinesiske konstnären Ai Weiwei, som har utreseförbud.

• Utmärkelser som Bronshästen, Aluminiumhästen, Stockholm lifetime achievement award, Stockholm visionary award, Långfilmstipendiet och 1 km film delas ut under festivalen.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Så blir filmfestivalen

...Git Scheynius, festivalchef för Stockholms filmfestival som drar igång på onsdag den 9 november och pågår till den 20:e.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu