I Paris 1968 fick franska cinematekets grundare och chef, Henri Langlois, sparken av ägaren staten. Detta orsakade enorma proteststormar och var en av händelserna som bidrog till de massiva demonstrationer som slutligen förorsakade undantagstillstånd.

I detta Paris, faktiskt utanför grindarna till det stängda Cinemateket, träffar en ung amerikansk student, Matthew, tvillingarna Theo och Isabelle. De blir vänner, och snart flyttar Matthew in i tvillingarnas lyxvåning, som föräldrarna flytt. Där spenderar de dagarna med att diskutera film, kultur och politik.

Bernardo Bertolucci lyckas förmedla den oförställda tron på konstens möjligheter, och övertygelsen att det går att förändra världen. Trions entusiasm och hängivenhet är smittsam och upplyftande.

Men Matthew förälskar sig i Isabelle, vilken i sin tur lever i ett komplicerat, antytt incestuöst, förhållande till sin bror. Det som börjar med flirtar övergår snart i sexuella sanningslekar som slutar illa. Och balansen rubbas, även filmens. För här flyttar Bertolucci fokus från en kulturrevolution till en mer spekulativ sexuell revolution, det blir platt och gubbsjukt. Han älskar sin storbröstade kvinnliga skådespelare och exponerar henne från alla vinklar. För att det inte ska bli ensidigt får vi även se de manliga skådespelarnas kukar ogenerat dingla fritt. Men det som var radikalt och spännande med sex då, är det inte längre. Men de radikala idéer och tankar kring konst och politik som i slutet av filmen hamnar i skuggan av omotiverat nakna kroppar, är det fortfarande.

Om vi bara fått mer av dessa drömmar.

Elias Berglund

Regi: Bernardo Bertolucci

Manus: Gilbert Adair (även romanförlagan)

I rollerna: Eva Green, Louis Garrel, Michael Pitt