Ta ett helhetsgrepp om biståndet
Många har varit kritiska till att mer av biståndshanteringen och besluten kring biståndspolitiken har flyttats från Sida till UD. Beskedet om den bristande kontrollen där stärker den uppfattningen, skriver Anna Wester.
Sedan första gången den då nytillträdda biståndsministern, Gunilla Carlsson 2006, höll ett tal inför hundratals företrädare från det civila samhällets olika organisationer har ingenting varit sig likt inom biståndspolitiken. Det stod klart från dag ett att hennes och Moderaternas agenda var drastisk. Här skulle ”städas upp”!
Gunilla Carlssons ledord har varit ”styrning och kontroll” och under hennes tid som minister har det ständigt tillkommit nya krångliga regler och byråkratiska krav i absurdum för organisationer som arbetar med bistånd. Hon har kritiserat såväl biståndsorganisationer som Sida för att vara förändringsobenägna och ineffektiva. Solidaritet som drivkraft har av Gunilla Carlsson och Moderaterna setts som någonting negativt och förlegat. Alla tusentals personer som arbetat med bistånd i praktiken och varit med och utveckla det, deras åsikter har inte varit mycket värda i ”städprocessen”.
De krångliga och ständigt hårdare reglerna på bland annat revision, har gjort att många mindre organisationer som drivs av ideella krafter har slutat lämna in ansökningar om stöd till projekt. En oerhört sorglig utveckling tycker jag, då små projekt, som till exempel barn- och ungdomscenter eller idrottsklubbar drivna av gräsrötter, har stor inverkan vad gäller demokrati och utveckling i lokalsamhällena där de verkar. Den hårdare styrningen motverkar också det lokala ägarskapet som tidigare värderades högt.
När det i veckan avslöjades att Utrikesdepartementets egen biståndshantering på tolv miljarder varit under all kritik och saknat just styrning och kontroll var det, som Forum Syds ordförande Annika Sohlström uttryckte det, ”som ett slag i ansiktet för små aktörer”.
Det är rapporten Bidragsprocessen – eller resurserna som försvann som UD självt beställt som visar att regler inte följs, att pengar ofta inte går att spåra och att delar av det svenska biståndet hanteras av praktikanter.
Den stora tragedin i detta är naturligtvis att det slarvats med biståndsmedel och någonting måste göras så att det inte kan fortgå. Jag hoppas att man samtidigt ser över hela biståndspolitiken, konsekvenserna av Gunilla Carlssons och alliansens förändringar och att detta blir en viktig valfråga.
Många har varit kritiska till att mer av biståndshanteringen och besluten kring biståndspolitiken har flyttats från Sida till UD. Beskedet om den bristande kontrollen där stärker den uppfattningen.
Bo Forsberg som är generalsekreterare på Diakonia är en av dem som nu för fram att Sida bör ta över ansvaret för biståndsmedlen.
”Vår hållning har varit att UD förmodligen inte ska hantera biståndspengar. Vi har ett statligt verk som har kompetens att sköta de här sakerna och därför borde man ge dem uppdraget”, sade han till Svenska dagbladet. Jag håller med om det.
Jag tycker också att man ska värna de svenska civilsamhällesorganisationernas bistånd, då de har en bra lokalkännedom som gör förändringar med små medel möjliga. Organisationer som engagerat sig i ett land under många år har unika möjligheter att nå ut till dem som mest behöver det.
Förändringarna i det svenska biståndet har främst drabbat civila samhällen i andra länder. Men det har också varit negativt för vårt samhälle, där ordet solidaritet och innebörden av det för många nu tyvärr är förknippat med en annan tid. Upptäckterna av bristerna i UD:s biståndshantering ger en chans att ta ett helhetsgrepp om biståndet och diskutera dess framtid.
Anna hoppas att kampen för en mänsklig asylpolitik får stort utrymme i valrörelsen, att politikerna lyssnar till den växande asylrörelsen.