Dödsskjutningarna och skottlossningarna de senaste veckorna skakar Göteborg. Invånare är rädda, förskolor vågar inte låta barnen leka ute. Oron väcker frågan: kan det hända mig eller mina nära?

För att lugna allmänheten går polis och medier ut och förklarar händelserna i termer av gängkrig.

– Vi visar att det inte är slumpen som avgör om man blir beskjuten, säger polisens presstalesperson Björ Blixter. Det är en trygghetsskapande åtgärd för att visa att det inte är farligt i området utan att det är riktat mot en specifik person eller grupp, fortsätter han.

Åtgärden må ha goda intentioner, men bör problematiseras.

Den 4 september skjöts en 28-åring och en 17-åring till döds på Väderilsgatan i Biskopsgården. Både GP och GT publicerade artiklar inom det närmaste dygnet med citat av Björ Blixter som sa att dödsoffren var ”kända av polisen”. Det problematiska är att begreppet kan ge sken av en dom, samtidigt som polisen då – precis som fortfarande i skrivande stund – varken hade misstänkta personer eller motiv. I GP kunde man dock läsa att den omkomna 17-åringen ”inte hunnit samla på sig så många domar”. Inte hunnit – som om han hade blivit dömd bara han hade överlevt. Efter kritik från läsare och anhöriga tog GP bort artikeln från webben, medan GT låter en artikel med snarlika formuleringar ligga kvar.

Begreppet ”känd av polisen” används flitigt i medier, men är luddigt ur juridisk synvinkel.

”Det är ett vagt myndighetsspråk. Det polisen visserligen oftast avser är att personen är kriminellt belastad, men att vara känd av polisen kan ju också betyda att personen varit ett viktigt vittne eller har jobbat i polishusets matsal” skrev Ekots chef Anne Lagercrantz i ett blogginlägg förra året.

GFT frågar Blixter vad han menar med begreppet. Han säger att det kan vara allt från att personen är dömd, misstänkt, återfinns i exempelvis polisens spaningsregister eller kan ha ”varit på en viss plats vid en viss tidpunkt och träffat kriminella kretsar.” I det aktuella fallet kan han inte berätta på vilket sätt de omkomna är kända av polisen.

Men begreppet likställs ofta med att personen är dömd – och med att domen skulle ha något med den aktuella händelsen att göra.

Endast ett dygn efter dödsskjutningen på Väderilsgatan – när anhöriga precis fått det chockartade beskedet – hade flera medier därmed skapat en associativ glidning där två offer för dödligt våld plötsligt kunde ses som kriminella.

I början av förra året väcktes en debatt då en 15-åring som skjutits till döds i Malmö felaktigt omnämnts vara känd av polisen. Kulturjournalisten Johan Malmberg på Helsingborgs Dagblad, ifrågasatte begreppet: ”Vad är det vi signalerar när vi påstår att pojken är känd av polisen? Att han får skylla sig själv?”

Om det är vad tidningarna vill signalera är situationen alvarlig, men det är nog snarare så att man precis som polisen vill minska allmänhetens oro.

Men vi journalister måste kunna ha två bollar i luften samtidigt: vi måste både kunna förklara vad statistiken säger om risker att drabbas för dödligt våld och fundera kring hur vi framställer specifika individer som just har drabbats. Vi måste också förmedla att polisen kan ha fel.

Det skyddar heller inte allmänheten att säga att endast de som är ”kända av polisen” kan drabbas. För vilka är de? De kan vara personen du möter på torget, det kan vara din granne, din kompis, ditt syskon, ditt barn. Det kan vara du. Det kan bli svårt att få slut på våldet om vi inte förstår att skottlossningarna angår oss alla, och att lösningen är att vi engagerar oss för vår stad och för varandra.