Mångt i konsten förstår jag först när andra redan begripit och hunnit ifatt och gått vidare. Men så får jag en bok i mina nävar som inte har ett innehåll som sprungit ifrån mig. Jag får läsa en bok som jag känner angår mig, ja angår mig djupt ner i fotsulorna och upp i skallbasen.

Det handlar om dikter som hugger tag i mitt hjärta. Och jag som har så svårt för dikter. Jag som lägger diktböcker vanligtvis åt sidan och greppar efter ytliga deckare och romaner som inte sällan är tom underhållning. Det handlar om min bekvämlighet och min förbannade ytlighet.

Men nu har han kommit till mig, kommit med sina rader om det hårda, svåra livet. Han har kommit med sina dikter om åldrandets tunga lass av ensamhet, utsatthet, hjälplöshet och besvärlighet att ta sig igenom.

Till saken. Diktaren heter Ragnar Thoursie och hans tunna, vackra bok heter följdriktigt Sånger från Äldreomsorgen, och den är en svit klagosånger men också en hyllningsgåva till den personal som genom tunga dagar och mörka nätter tar sig an alla ensamma svårmodiga gamla som ropar efter en hand att hålla i och en röst att lyssna till. Tacksamheten till arbetarna i den industri som åldringsvården blivit kan låta sålunda: Nackas Babylon/ Raja, Addis, Eva, Mirja, Nasi, Jami, Abbi, Sirpa, Karin, Halimo, Jehosif ?/Namn ur Babylons förbistring?/ Nej, från Nackas kommun i Stockholms län./Några bland de många/invandrare och infödda/som sköter oss ensamboende gamla/ Hemtjänstens tappra välfärdsarmé.

Så kan Ragnar Thoursie, denna nittioårige kämpe, skriva om en armé av tappra ?slavar? som ser till att vi alla gamla nu eller sen, hur vi tar oss fram i livet utan att snubbla alltför grymt.

Så kan denna underbart starkt grymma bok låta. Den skakar mig. Den kommer att skaka om dig om du besvärar dig att låna/köpa den. Den kan hjälpa dig fram ett par meter i livet.