Jag packade upp det tjocka bokpaketet och bävade. Tänkte: Nu har det kommit en ny ”tegelstensroman” som jag aldrig kommer att orka ta mig igenom (vid min ålder drar man sig för mastodontböcker).
Men så fel jag hade. Tack och lov. Det som öppnade sig var en kavalkad av precis ett tusen svenska mediaepisoder, bilder ur det svenska medialandskapet. Sverige speglat genom de filmer, grammofonskivor, tv-serier och annat som etsat sig fast på våra näthinnor genom åren.

Låg mig genast säga, detta är en ljuvlig bok att botanisera i. Här öppnar sig sinnets slussar på vid gavel. Du, eller jag åtminstone, blir så innerligt glad (mestadels) över att återuppleva så många minnen som man konfronteras med när man bläddrar i den här tusensidiga boken.
Den börjar 1956 (när tv-mediet var ungt) med den så vänligt vinkande Ria Wägner och räcker fram till slutet, där tv-fenomenet norrmannen Fredrik Skavlan (just nu så aktuell igen) som är det populäraste av allt det populära som tv bjuder just nu. Således vann Skavlan nyligen Kristallen-priset som bästa programledare i tv just nu. (Även om jag nog velat se Bo Hagström och hans formidabelt sköna Solens mat som en värdig konkurrent.)

Men mellan Ria Wägner och Fredrik Skavlan finns alltså de återstående niohundranittioåtta fenomenen ur vårt medieliv. Får jag erinra om några minnen?
Jodå, på måfå bläddrar jag och hör nu här. Först faller boken upp på en av mina absoluta favoriter, Björn Afzelius och hans LP Tusen bitar. En grammofonutgåva som jag aldrig, säger aldrig, ska glömma. Afzelius var under lång tid ett intet för mig. Ett ”svensktoppsfenomen”. Men nu är han den verkligt stora folkliga poet som gjorde Hola bandola band till det stora band som de så småningom blev.
Vidare, Birgitta Trotzigs roman Dykungens dotter finns med, med all rätt. Det är en epokgörande litterär utgåva som bygger på ett allvar som tagit mig med stor kraft. Fru Trotzig är ett sällsynt svenskt litterärt geni. Så möter jag punkbandet Ebba Grön och på nästa sida Lasse Holmqvists Här är ditt liv (nu återuppståndet med Ingvar Oldsberg vid rodret). Och vad säger ni om den ofta återkommande Astrid Lindgrens verk?
Men stopp här. Tack, Norstedts!