Humanismens bojor kring samhället
Vad betyder det att ett samhälle är humanistiskt? Hur svårt är det inte att svara på den frågan när det enda samhälle vi känner till starkt präglas av humanism? Och hur svårt blir det inte då att skapa en vision av ett nytt samhälle? Jag ska försöka svara på dessa frågor ur djurens perspektiv.
Skolväsendet, media och politiken är alla färgade av humanism. Sett ur ett darwinistiskt perspektiv har människans ackommodation, till skillnad från andra arters, övergått i assimilation. Mark skövlas för bostäder, luft förorenas av fabriker och fordon, djur en masse föds upp för att ätas, arter jagas och fångas in av människor för att delar av deras kroppar ska säljas eller testas på och ibland sker jakten av rent tidsfördriv.
Med tanke på hur människan utvecklats förstår man vikten av hennes uppfinnelseförmåga. För att försvara sig uppfann hon vapen likt rovdjurens naturliga vapen. Att detta skapande på lång sikt skulle innebära att hon började betrakta sig själv som övermäktig naturen, vilket skulle innebära ett respektöst agerande mot den och de arter som lever i den, inklusive henne själv, att det skulle leda till att hon skulle bygga in sig i ett trångsynt humanistiskt samhälle, var omöjligt att förutse.
I dag använder vi vapen för att attackera människor och djur. Så frågan är vad vi lärt oss av denna användning? Jag kan inte betrakta dödande som hobby som något annat än ett uttryck för ångest över den egna tillvaron, ett sätt att skapa spänning i ett för långtråkigt liv, ett sätt att projicera ilska och frustration på, ja ett sätt att i maktanda höja människovärdet i enlighet med humanism. Kan denna jakt också uttrycka en omedveten önskan att vara en del av naturen trots att man i andra avseenden tar avstånd från den, att man vill konkurrera med andra arter?
Nej, om man tittar på hur jakt bedrivs har jag svårt att tro det. Jägarna tillåter inte djuren att delta på samma villkor utan driver dem till ett och samma område där man enkelt ”knäpper av” ett efter ett av djuren, likt hur judarna avrättades. Med andra ord finns en stark vilja att utöva makt.
Media har under de sista åren berett mer plats åt avslöjanden om de fruktansvärda levnadsvillkor många djur tvingas leva under. Men detta i sig leder inte automatiskt till förbättringar för djuren. Det krävs också handling. I reaktion mot det starkt humaniserade samhället har djurrättsorganisationer vuxit fram, vilket trots segrar för djuren, skapat en mer eller mindre uttalad polemik mellan människor och andra arter. Många människor ifrågasätter organisationernas arbete. Så länge vi lever i ett humanistiskt samhälle kommer de mänskliga rättigheterna föregå djurens hur illa de än behandlas.
Vid sidan om dessa finns också djurskyddsorganisationer som värnar om djurens goda levnadsvillkor, men som inte ser något fel i att människor dödar djur för mat. Detta tolkar djurrättsorganisationerna som ett ja till att djur lever för människors syften, vilket stänger dörren till ett samarbete. Om båda sidor tydligt poängterade det ömsesidiga utbytet mellan djur och människor utifrån sitt synsätt, den ömsesidiga kärleken som kan växa mellan en människa och ett djur och den ömsesidiga respekten som bör finnas mellan dem, skulle fler människor vidga sitt synsätt och börja bygga ett samhälle utifrån fler perspektiv än det humanistiska.
För att hitta den mest realistiska och långsiktiga metoden genom vilken man kan förbättra levnadsvillkoren för djuren måste man ha tålamod. I ett humanistiskt samhälle kan man inte tro att det går att förbättra för djuren på en dag utan istället måste man stegvis öka deras rättigheter. Detta genom att låta fokus ligga på att alla som arbetar med djur, inklusive slaktare, har kunskap om djurs förmåga att känna och om hur de minskar djurs lidande på snabbaste sätt. På så sätt kan djur successivt vinna mer respekt hos människan och en vacker dag kanske alla människor inser att de inte vill eller inte känner att de behöver äta kött.
På föreningen Humanisternas hemsida kan man läsa att humanismen ”förenar medmänsklighet och förnuft i strävan att skapa ett bättre samhälle”. Men för att skapa ett bättre samhälle behöver vi istället för att med olika medel försöka höja vårt värde över andra arter utveckla vår förmåga till empati. Och den empatin kan bli större om människan lär sig av andra arter än bara av sin egen. Vilka kommer att bygga det framtida samhället? Jo, barnen. Därför måste man titta på vilket synsätt skolan har.
I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet Lpo 94 slås fast att skolans etik ska ”förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism”. Trots humanisters avstånd från religioner förekommer här kristen tradition tillsammans med västerländsk humanism. Spontant kommer jag att tänka på jul- och påskfirandet med alla dess kötträtter. Under ”normer och värden” tydliggörs den kristna etiken: ”Skolan ska sträva efter att varje elev tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling”.
Att ta avstånd från att djur utsätts för förtryck och kränkande behandling är inget givet ställningstagande från skolans sida. Vidare läser man att ”Skolan ska sträva efter att varje elev kan leva sig in i och förstå andra människors situation”. Att leva sig in i och förstå ett djurs situation är inte en förmåga skolan anser viktig att barn utvecklar.
Genom att bygga upp barns empati med hjälp av djur skulle deras ansvarskänsla kunna höjas och deras syn på världen utvidgas, ja de skulle kunna tillägna sig ny kunskap genom de fyra hörnstenarna: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Barnen skulle tillsammans med läraren kunna besöka bondgårdar, 4H-gårdar, djurhem. De besök små barn gör i skogen är oftast ett minne blott på mellanstadiet. Jag har mött tonåringar som är rädda och visar avsky för de djur som bor i skogen. Under utflykter fokuserar man på miljöperspektivet medan man lätt glömmer bort tillfället att útveckla kunskap och respekt för andra arter. Hur ska barnen lära sig respektera miljön, vilket också uttrycks i läroplanen, om de inte vet hur man respekterar de andra arterna som lever i den? Eller syftar miljö endast på det samhälle som människan byggt upp och lever i?
Nej, det starkt humanistiska perspektivet som skolan har begränsar barnens förmåga att skapa en bättre värld därför att det ökar fördomarna inför den andre, och art-rasism föder rasism människor emellan. Det starkt humanistiska samhälle vi lever i hindrar en helhetssyn på oss själva och vår omvärld genom att krympa vårt förnuft, det föraktar naturen vi lever i och allt det som den skapat.