Djuren i skogen och fiskarna i vattnet har alltså en egen tidningshylla tillsammans med jägarna och deras "ägodelar": hunden och geväret. Hyllan erbjuder också fördjupad läsning i t ex Jakt och Vapen, Jakt och Jägare, Jakt, jaktmarker och fiskevatten samt fiskefeber. 

Tidningarna är fulla med bilder där kontrasterna är tydliga: djuren ligger besegrade och döda framför betraktarens öga, jägarna står bredvid, rakryggade och stolta, och längst fram finns jägarens tjänare, den förvillade hunden, som på något märkligt sätt smälter samman med jägarens största stolthet - geväret. Efter att jag kämpat mig i genom några sidor möts jag av jägarnas starka vilja till utökad fågeljakt, till utökad säljakt p g a sälarnas skadeverkningar på fiskeredskap, till licensjakt på varg dels med argumentet att rovdjuren tar människors boskap, dels att de tar jägarnas(?) byten. Jag väljer att inte svara med likgiltighet utan att fortsätta vara en kännande...människa. 

Väl hemma kommer jag att tänka på MUFs ordförande Niklas Wykman och hans starka kritik mot utökad säljakt (Expressen den 12 juni). Jag hittar artikeln, i vilken han undrar varför en djurstam inte kan få vara stark utan bara kan accepteras när den är på gränsen till utrotad? Expressen berättar om en kraftigt hotad sälstam under 60-och 70-talet p g a jakt och miljöförstöring. Efter år av fridlysning återhämtade sig stammarna. Fiskeriverket gav då som förklaring den minskade jakten och en förbättrad havsmiljö. Men havsutredningen från 2006 påvisar algblomning, syrefattiga bottnar och sämre fiskebestånd än någonsin. Det minskade fiskebeståndet skyller fiskarna på sälarna och därmed slår de fast att sälarna hotar såväl det yrkesmässiga fisket som husbehovsfisket (?) 

Konflikten mellan sälarna och fiskarna leder mina tankar till Darwins teorier, Maslows behovstrappa och vad vi egentligen håller på med. Applicerar vi Darwins teori; om att individer som bäst anpassar sig till nya förhållanden är de som överlever; på denna situation är det sälarna med sin förmåga att ta sig förbi fiskarnas fiskeredskap som är de verkliga överlevarna. Sälar delar människors grundläggande behov att äta sig mätta. Däremot har de av egen kraft, liksom många andra arter, utvecklat fler avancerade tekniker än människor gjort för att kunna tillgodose detta behov. De delar inte heller människors imaginära behov av ständig ekonomisk tillväxt, något som direkt innebär utsugning av fiskebeståndet och indirekt döda hav. Det bör inte vara något nytt att naturens kretslopp förutsätter ett ömsesidigt utbyte mellan alla arter och mellan arter och växter. Jägare kallar sig ofta naturmänniskor men verkar snarare starkt förespråka humanismen när de väljer att blunda för hur deras egna intressen och behov bryter ned kretsloppet. Fiskare fiskar på som om de hade vilket yrke som helst men borde kräva akut vård mot Fiskefeber. 

En stor del av den jakt människor för i dag gentemot andra arter bygger på maktlystnad, äganderätt och vapen. Allt detta vittnar om intolerans och hör inte hemma i en välutvecklad civilisation. Ett samhälles utveckling uppnås inte genom ökade motsättningar utan genom att hitta balansen mellan det som förenar oss, här våra gemensamma behov, och det som skiljer oss åt, här våra olika vägar att uppnå dessa behov. 

Liksom media trappar upp jakten på den rätta parfymen för att senare chocka med larmrapporter om allergier, trappar fiskare och jägare upp jakten på andra arter för att senare på konstgjord väg kunna odla och samla på arter den dagen de viltfångade tagit slut. Liksom fler och fler människor intresserar sig för att hinna till Systembolaget för att slippa ta sitt ansvar, för att dämpa sin ångest och i stället projicera den på flaskan eller på andra varelser, använder jägare och fiskare sina verktyg och "människans bästa vän" som vapen. Min fråga är: Hur länge kommer människor kunna fortsätta spela Macbeth och skylla sina gärningar på dolken? 

Anna Johannesson