När jag ser Ursula Matls målerier så inser jag klart och tveklöst att det bara är genom konsten (i många former) som alla vi människor kan återskänkas vår förlorade magi och värdighet. Det är just i konsten (bland annat i Ursula Matls konst) som myten lever upp, som en frisk åder av porlande vatten eller rött forsande blod som vi kan ana och igen erfara ett livets rikedom och dramatik.

För så stort kan vår tillvaros djupaste mening bara formuleras som i den nakna konsten. Den når oss åter och åter, igen och igen och den fyller oss med en tro och en insikt som livet blir värdelöst förutan.


Tio målningar av Ursula Matls ser jag. De hänger just nu på mina väggar för att jag ska hitta in mot livets åder av njutning och skönhet (och ibland en skymt av skön rädsla). Jag somnar på kvällen med dessa målningar på min näthinna och med sina vitala uttryck stämplade på mitt hjärta och de följer mig in i mina drömmar (som bra konst alltid ska göra) och de ropar mot mig av himlastormande glädje när jag vaknar om morgonen.

Målningarna är hängda hos mig som lån för att jag ska få en glimt av livskraft åter och de ska gästa mig i en månad för att jag hos dem ska hämta kraft och lyrik.


Jag möts först (som vi alla som ser hennes måleri) av den yttre tonen, draget av vild fantasi och ett aldrig sinande rop av lust att leva. Dessa bilder får mina sinnen att tumla om i ren och skär överraskning och jag tänkte en kväll när jag försökte sova att är kanske detta ”drömmen om en livets innersta mening”? Är detta det kanske väsentligaste som konst kan göra med oss, skänka oss?

Men jag inser ju också att konst kan vara så mycket annat. Jag tänker då på till exempel Bacons infernaliska vrede och uppgående i könets kamp och besatthet. Och jag tänker på Munchs stora kämpahöga sorg i till exempel hans storstilade målning Sjuk flicka. Och jag erinrar mig van Goghs solrosor, som formligen vrålar av lusten att tala om att människorna ska se hans ansikte och hans längtan efter kärlek. Men då handlar det om att ta konst på allvar.


Måleri kan alltså rymma mycket, mycket, mycket... Men jag återvänder ändå till Ursulas (och nu kallar jag henne Ursula, rätt och slätt) konstnärskap och jag ser att det också finns störtfloder av en aldrig avtagande känslobesatthet i hennes kamp med duk, penslar, färg och form.

Det finns en risk i det vi kallar ”den moderna konsten” att hela konstsektorn håller på att avmytologiseras. I takt med att vetenskapen tar över så finns risken att konsten inte längre tas på allvar och att den förvandlas till en vag och menlös dekoration ovan finsoffan i det ”moderna hemmet”.


Men om jag fruktat detta så talar Ursulas bilder om för mig att så ej är fallet hos henne. Hon tar mig med på en våldsam resa in mot hjärtats saga och hon tvekar inte för en sekund att använda sig av alla medel för att söka sig mot de innersta källorna i våra liv.

Samtidigt som jag erfar denna omtalade magi i Ursulas konst så ser jag också – märkligt nog – vardagsdrömmen i hennes konstnärskap. Jag ser den alldeles enkla och okonstlade floden av sinnliga ögonblick i hennes verk och jag anar att det är ur hennes vardags draktik som flödet av hjärtats rosor slår ut.


Det märkliga med dessa bilder är att de egentligen aldrig, säger aldrig, behöver tolkas eller förklaras. De är sig själva nog och varje ”tolkning” eller ”förklaring” är en förolämpning mot dessa vackra målerier. De är lika enkla och magiska som den första kyssen, lika obegripligt vackra och naturliga som kärlekens storhet och ömhet.

När jag under en tid sett dessa målerier så börjar det klarna för mig, det som jag funderat över så länge. Jag finner till min skräck och min glädje att konst egentligen aldrig behöver någon konstkritiker eller föreläsare eller magiker för att utläsas eller sättas på känslolivets vita karta.


Om Ursula Matl vet jag att hon är född 1944, kommer från Polen, bor i Malmö och har en uppsjö av imponerande utställningar världen runt att luta sig mot. Men det är utanverk. Och det är inte utanverk vi behöver. Det är möten med konsten som öppnar våra sinnen och hjälper oss att andas och erfara kärlekens under.

Det kan konsten göra med oss. Och det är vad Ursula Matls konst har gjort med mig. Jag är henne ett stort tack skyldig för de öppnade ögonens och det varma hjärtats slags skull.


Ursula Matl har avsänt kärlekens brev till oss. Jag har tagit emot hennes röst, rader, målerier och försöker svara på tilltalet. Det är just det som konst och mötet av konst handlar om. Kärleksfullt tilltal, och ett innerligt försök till svar.