Den 20 juli 2009 rapporterar DN att socialminister Göran Hägglund vill narkotikaklassa och förbjuda det hittills lagliga cannabissubsitutet spice. Han oroas av att varken drogens verkan eller innehåll är kartlagda och tycker spontant att ”narkotikaklassningen borde kunna gå fortare eller göras annorlunda. Man ligger hela tiden efter producenterna, som ändrar de kemiska sammansättningarna så fort man har infört ett nytt förbud.” Den 30 juli tog regeringen beslutet att narkotikaklassa drogen.
Men hur kan man narkotikklassa en substans vars innehåll och verkan inte är kartlagda? Spice är inget nytt fenomen, det har sålts i andra EU-länder sedan 2002. Dess innehåll och verkan hade alltså kunnat kartläggas genom forskning, och dess användande hade kunnat förebyggas genom informationsarbete under de senaste sju åren.

Även om man gör det lättare att narkotikaklassa en substans så kommer  ju  producenterna, som Göran Hägglund själv sade, att ändra sammansättningarna så fort förbudet införs. Dessa slag mot tillgången på droger kan ha viss kortsiktig effekt, men så länge efterfrågan inte minskar kommer problemet att bestå, och lika många nya nätdroger som dem som redan förbjudits lär dyka upp. Det som behövs är en seriös narkotikapolitik som inte försöker sopa problemet under mattan, och fokuserar på att minska efterfrågan snarare än tillgång.
 Rapporten Drugs and democracy: towards a paradigm shift, utgiven tidigare i år av en kommission bestående av tunga namn som colombianska, mexikanska och brasilianska expresidenter såväl som författarna Mario Vargas Llosa och Paulo Coelho, föreslår just en sådan politik. De menar att den restriktiva narkotikapolitik som förts i USA och vissa EU-länder, däribland Sverige, har misslyckats och att det krävs nytänkande.
Den nuvarande politikens misslyckande innebär stora pengar för narkotikakarteller och andra beväpnade grupper i Latinamerika, till den grad att stater som Mexiko och Guatemala är på randen av desintegrering.

Även i Afghanistan påstås talibanerna bekosta sin verksamhet till stor del genom opiumförsäljning. Rapportförfattarna föreslår en politik där (miss)brukare behandlas som ett hälsoproblem att hanteras av landets sjukvårdssystem, där droganvändande minskas genom information, utbildning och förebyggande arbete, och där repression främst riktas mot organiserad brottslighet. En sådan politik förs redan i vissa EU-länder, bland annat i Nederländerna, Storbritannien, Schweiz och Portugal.
Portugal avkriminaliserade (till skillnad från legaliserade) alla droger år 2001; personer som grips med mindre än 10 dagars dos av en given drog betraktas som patienter istället för brottslingar. I en artikel från BBC hävdas det att detta har underlättat dialog mellan myndigheter och droganvändare, och att användandet av alla droger förutom trenddrogen kokain antingen har minskat eller har hållt sig på samma nivå sedan dess.

Under första hälften av 1970-talet inträffade det årligen cirka 35 narkotikarelaterade dödsfall i Sverige, medan samma siffra låg på drygt 400 år 2000. Även om det finns många faktorer att ta med i beräkningen (till exempel heroinets introduktion på den svenska marknaden under andra halvan av 1970-talet) är det, liksom de kriminella gängens uppgång i svenska storstäder, ett tecken på att svensk narkotikapolitik inte håller måttet.
 Vår politik måste vara baserad på förnuft och kunskap om vad som leder till minskade negativa följder av narkotika, såväl i Sverige som utomlands. Framsteg kan endast nås genom att diskutera narkotika och dess risker på ett seriöst sätt. Socialminister Göran Hägglunds vilja att förbjuda en substans vars verkan eller innehåll han inte känner till, är ungefär lika seriös som parollen ”Knark är bajs” som kunde läsas runt omkring i svenska städer för en tid sedan.