Cynisk lek med utsatta människor
Inom kort öppnar ett nytt centrum för forskning kring hemslöshet i Stockholm. Där ska akademiker titta på hur missbruksproblem, tandstatus och psykisk sjukdom ser ut bland hemlösa. Men sådan forskning skuldbelägger de drabbade, skriver Rolf Nilsson.
Till sommaren ska Stockholm berikas med ännu en verksamhet för hemlösa. Denna gång gäller det uppbyggandet av ett ”centrum för hemlösa”.
Människor med lite insyn i hemlöshetsfrågan vet att det inte heller denna gång på något sätt handlar om att försöka lösa hemlösheten genom att hjälpa hemlösa individer till ett tryggt hem. Istället är detta en sammanslagning av redan befintliga icke-fungerande verksamheter. Ett centrum byggs upp för akademiker där det ska forskas på hemlösa. Forskningen gäller bland annat hur länge man lever som hemlös, hur tandstatusen ser ut, vilka eventuella missbruk som finns, vilka psykiska problem och andra sjukdomar människor har och får i sin hemlöshet.
I detta centrum ska sedan de akademiker som tycker sig behöva mer kunskap om hemlöshet ges möjlighet att inhämta sådan. Hemlösa behandlas som vilka försöksdjur som helst.
Hur många människor ska behöva dö i förtid i forskningens namn och av de sviter denna vidriga människosyn står för? Kan det verkligen vara så att vi medborgare tycker att titlar och doktorshattar är mer värda på vissas huvuden, än att människor ska få leva ett värdigt liv i ett eget tryggt hem?
Fattigdomen breder ut sig. Bara i Europa lever i dag 50 miljoner människor i vad som kallas fattigdom. Och i Sverige befinner sig, enligt Rädda barnen, cirka 250 000 barnfamiljer i fattigdom. Det här är människor som på olika sätt har närmat sig, eller närmar sig, risken att hamna i hemlöshet.
Finns det någon gemensam egenskap hos dessa individer, något medfött karaktärsdrag som gör att just de blir drabbade? Skulle vi anse det vara etiskt försvarbart att forska på deras tänder, på deras psykiska status eller på andra beteenden som uppkommer på grund av fattigdomen? Jag tror att det finns anledning att ställa sig den frågan.
Är det verkligen så att vi ska lägga över problemet på de som blir drabbade? Borde vi inte istället titta på de orsaker som leder fram till detta?
Hemlösa människor lever under ständig stress och oro. ”Var kan jag duscha, borsta tänderna, få tag i pengar i dag?” De sover betydligt mindre än andra. De har ingenstans att gå när de behöver trygghet. Det är inte konstigt att det uppstår olika problem under sådana villkor.
Varför ska vi forska på detta? Är inte detta att lägga skulden på individen? Är det inte att ytterligare slå fast att anledningen till det som sker ligger hos den fattige eller hos den hemlöse själv?
Rolf Nilsson är ordförande Föreningen Stockholms hemlösa
