Valparaíso steriliserar sin näst största art
Med torr nos, ständigt kurrande mage och pälsen befolkad av loppor promenerar Valparaísos näst största art gatorna fram. Hemlösa hundar ses av denna stad som ett problem. Steriliseringen under folkhemmets Sverige tenderar att upprepa sig under en annan tid och på en annan plats. Motivet är dock det samma; att städa bort en underordnad ras med hjälp av medicinsk kontroll.
Valparaísos kommun har cirka 300 000 mänskliga invånare och 80 000 hundar. Av det fyrbenta släktet är 8 000 hemlösa. Detta gör staden till Chiles mest tätbefolkade när det gäller gatuhundar. Ur Valparaísos stads (Municipalidad de Valparaíso) ögon är hundarna ett hot mot den mänskliga hälsan. Dessa utsvultna varelser har en förmåga att ta till huggtänderna i syfte att bevaka sitt territorium eller den mat som letas fram ur mänsklighetens sopor. Djuren ses inte bara som en fara för människan utan också för sig själva då deras hunger och sjukdomstillstånd utsätter dem för grymma förhållanden.
Hundproblemet planeras lösas med hjälp av sterilisering av både tik och hane. Hundens blotta existens är ett resultat av mänskligt kontrollerad avel. En kontroll som fortsätter i det mål Valparísos stad satt upp – 20 000 steriliseringar på två år. Objekten är både nyinköpta valpar och hemlösa hundar.
Det är oklart hur snabbt det svenska samhället arbetade på med tvångssteriliseringen under folkhemstiden men likheten är slående. Bort med smuts, ohyra och defekta blandraser. Den rashygien som använts för att förädla det ariska släktet fungerar lika bra i dag som det gjorde under 1930-talet och framåt. Rashygien är för övrigt en välkänd term inom hundvärlden där mankelhöjd och svansansättning mäts med precision.
De smittbärande hundarna hotar även stadens attraktion som turistmål. Vilken turist vill se verkligheten i vitögat genom att behöva lyfta sina nyputsade läderskor över ett avgnaget kycklingben eller en hundbajs?
Att hemlösa Valparaisobor plockar upp en brödbit från marken som egentligen adresserats till en gatuhund går inte ens att tänka på. När blev människovärdet placerat på sekundär plats efter en tuffsig byracka?
Det finns inga gränser för vad vissa människor kan tänka sig offra för hundarna. Volentärorganisationer skapar hem och söker adoptivfamiljer åt dem. Människor klär dem med täcke, föder dem med matrester och uppmärksammar deres existens genom konstprojekt. Det råder ingen tvekan om att hundarna är en källa för både empati och inspiration så väl som för rädsla och aggressivitet över deras inflytande i stadsmiljön.
Nog är ansträngningen fin. Det satsas stora resurser av den chilenska staden för att kontrollera hundbefolkningen. Men räcker det verkligen att skära ett par snitt med steriliseringskniven för att lösa problemet? Med det historiska exemplet Sverige vet vi att kampen mot fattigdom tenderar att urarta till en kamp mot de fattiga. Detta galler både hundarna och de människor som ombesörjer dem.
Ojämlika maktförhållanden utrotas endast genom en attitydförändring på alla plan. En värld där relationer baseras på maktkamp och ständig inskränkning av grundläggande rättigheter har all anledning att söka en annan struktur.
Låt Valparaísos hundar få möjlighet att uppleva en framtid där alla varelser som satts till världen får sina behov tillgodosedda, utan att rätten till den egna kroppen inkränks.
Valparaíso, Chile, 2009-10-01