Jag har alltid, och gör det fortfarande, tagit avstånd från Sverigedemokraterna och liknande avgrundspartier. När jag jämför Sverigedemokraterna med riksdagspartier som Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern kan jag dock inte se att skillnaderna är så stora som de nämnda partierna själva påstår. Nej, kanske ser jag inga alls. Vad skiljer exempelvis dessa partier från Sverigedemokraterna i synen på demokrati, humanism, moral, et cetera?

Nyligen kom det ut en bok som skildrar det närmast fascistiska och sadistiska handlandet mot de ”apatiska barnen”. Framför allt var det moderater och socialdemokrater som var ansvariga för det våld som utövades mot dessa, de mest värnlösa. Jag kan nämna att trots att jag skriver mycket debattartiklar, har jag aldrig författat så många sådana till olika myndigheter och organisationer som till stöd för just dessa värnlösa. Men det hjälpte inte.

De fem ovan nämnda riksdagspartierna har i strid med demokratins mest grundläggande regler (och vår grundlag) godkänt Lissabonfördraget, som tar ifrån medborgarna i Sverige deras frihet att själva välja och forma det samhälle en majoritet nu eller i framtiden vill skapa. Genom Lissabonfördraget har man tagit ifrån Sverige dess oberoende som stat och medborgarna deras frihet. Trots detta påstår man sig vara demokrater!

I flera fall har man efter den 11 september ogiltigförklarat det västerländska rättssamhällets mest grundläggande principer genom att bestraffa individer utan att dessa först fått sin sak prövad i domstol. Man har också medvetet sänt misstänkta (men ej bevisat skyldiga) till tortyr i andra länder. Man har godkänt att EU ”arrenderar” fiskevatten utanför Afrikas kuster, vilket slår ut den inhemska fiskerinäringen med efterföljande svält för lokalbefolkningen. Man accepterar en domstol i EU som avkunnar politiska domar. Man har förnekat att Sverige ska tvingas delta i krig. I Lissabonfördraget står tydligt och klart att om någon stat inom unionen anfalles, så måste även Sverige delta med krigsinsatser.

Genom att godkänna Lissabonfördraget så godkänner Sverige en grundlag för EU som i realiteten är en politisk grundlag. Och en grundlag får inte innehålla politik, då är den inte demokratisk. I praktiken innebär detta att även om de ovan nämnda partierna påstår sig stå för olika ideologier och politiska inriktningar, tvingas de mer eller mindre att föra den politik som sanktioneras av Lissabonfördraget. Det är därmed bara en tidsfråga innan vi är en enpartistat, liksom övriga stater inom unionen. Vi hamnar då i sällskap med det forna Sovjetunionen och dagens diktaturstater.

I Sverige gav politikerna en mängd löften till folket inför omröstningen om anslutningen till EU. De har alla i stort sett brutits. Några var att ”den svenska modellen” skulle finnas kvar (att arbetsrätten skulle bevaras, inkluderande kollektivavtalsrätten), samt att alkoholpolitiken skulle gälla som tidigare. Vi har också röstat ja till att behålla kronan. Politikerna har lovat att folkomröstningsresultatet ska gälla. Trots detta har man godkänt Lissabonfördraget som anger att endast euron ska vara valuta inom EU.

Man har sålunda träffat avtal med två parter. Ett muntligt avtal med det svenska folket efter folkomröstning och ett annat avtal med EU. Vem ska man bedra? Vid anslutningen till EU betonades att unionen skulle bygga på mellanstatligt samarbete. Istället är vi på väg mot en detaljstyrning och övervakning där det bara är en tidsfråga innan vi får anses ingå i en närmast auktoritär statsbildning.

Den som tror på demokratins grundläggande idé att folket i respektive stat ska bestämma samhällsutvecklingen där, måste alltid vara motståndare till dagens EU. I dag kan ett parti med en majoritet av väljarna bakom sig inte driva den politik man gick till val på, om denna strider mot Lissabonfördraget. Därmed är Sverige inte längre en demokrati. Och de som nu påstår sig vara ädlare, mer demokratiska, moraliska, humanistiska än Sverigedemokraterna ljuger för folket. Vi som tror på demokratin måste fortsättningsvis bekämpa den odemokratiska och elitistiska statsbildning EU är.