Han är ung. Han har supit och slagits, kommit på kant i livet som det plägar heta. I gymnasiet var han mer frånvarande än närvarande, hans betyg och liv blev därefter. Det hela hade också att göra med en sprucken familj – mental och fysisk hemlöshet.

Så kom han på folkhögskola. Där skulle han stadga sig. Där skulle han hinna ikapp såväl bokliga kunskaper som livet självt.

Det är grundtemat i den underbara berättaren Bo R Holmbergs nya ungdomsbok Hon heter Beatrice. Tilläggas bör att boken har skapats tillsammans med tecknaren Björn Nordin. För det här är en serieroman. För mig är detta en nästan ny upplevelse, och det är en härlig känsla.


Bo R Holmbergs förra och Augustbelönade bok, Eddie Bolander och jag, var också det en roman som hela vägen och rakt igenom hade illustrerats. Att få se bilder som följer upp och fördjupar texten känns fint. Boken tillförs en extra dimension. Man fantiserar kring textens vägar och får mera ”kött på benen” av teckningarna som beledsagar.

Så en liten parentes. När jag läste den här boken och sedan såg den presenteras någonstans som en ”ungdomsroman”, funderade jag på om det verkligen är nödvändigt med dessa kategoriindelningar i åldersgrupper. Själv är jag last- och gubbgammal, och jag hade mycket stor behållning av båda dessa böcker. Och nog tror jag att många romaner skulle må bra av att illustreras, av skäl som jag här anfört.


Hon heter Beatrice berättar om grabben som på folkhögskolan hittar en kärlek. Jag själv bodde i en by som heter Myckling, mötte där en folkhögskola som hette Hampnäs och fick erfara hur hela min ungdom präglades av närheten till just denna skola. Jag tillhörde de bypojkar som spanade in Hampnäsflickorna och vi grabbar hade ibland förälskelsen på armlängds avstånd, just tack vare Hampnäs. Hampnäs blev en sällsam motor i byns liv. När höstterminen började på skolan, så började också en spännande fas i våra, bygrabbarnas, liv.

Spännande var också livet för huvudpersonen i denna bok. Inte spännande som ett yttre äventyr. Men spännande som en resa mot mogenhet för en ung och i kanterna trasig man. Grabben ser en ung kvinna på skolan och är förlorad. Lusten och längtan belägrar honom och han går mot sitt livs nederlag.


Det är en känsligt beskriven historia som Bo R Holmberg ger oss. Och som Björn Nordin tolkar, eller berikar, med bild. Stommen i Hon heter Beatrice är egentligen en tämligen ”vanlig” och enkel story. Vår huvudperson har hållit sig ”vit” under en lång tid. Han håller på att göra upp med sitt missbruk och sin vilsenhet.

Men här stjälper stor tuva stort lass. Kärleken, eller ska vi kalla det förälskelsen eller besattheten, tar skruv och sätter sig fast med hullingar. Beatrice blir en fix idé. Hon ska ägas och hon ska vara svaren på alla de svåra frågorna om livets innersta hemlighet och mening.

Men verkligheten är grym, ofta. Och den korrigerar oss inte så sällan. Kaos inträffar. Och inte bara kaos. Nederlag och bitter sälta.


Det så kallade ”slutet” är ovanligt. Det finns allt som ofta en väg ut ur även ett bittert nederlag, tycks Holmberg mena. Nu är jag själv inte så säker på det. Därtill har jag fått erfara alldeles för många svarta förluster. Trovärdigheten naggas något i kanten.

Men herre gud, eller Herre Gud om ni så vill, vem orkar leva utan en gnista av hopp? Och: boken är ändå intill smärtans gräns trovärdig i det mesta. Välskriven, en längtande text. Chosefri och ömsint.

Det räcker en bra bit för leverera både underhållning och det viktigare budskapet: att hitta en styråra som kan ta oss genom alla de mörka vatten som finns i våra liv och runt omkring oss.