Rubriken till denna artikel är ett citat av den alltid så ordsmarte Tage Danielsson, och det är en konstig känsla när ett parti som SAP som i år har 120-årsjubileum och som bär på stolta traditioner så tydligt och avskalat säger sig sakna mål. Socialdemokraterna har tappat hälften av medlemmarna på 20 år. Det är ett parti som gjort tre av sina fyra sämsta valresultat de sista fem valen och som har sett många av sina egna sociala reformer nedmonteras under de senaste årtionden.

Min mamma röstade på Socialdemokraterna i hela sitt liv. Hon sa alltid: ”Man vet vad man har men inte vad man får!” och ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”.

Fan vet. När nu socialdemokratins impotens ställs ut så hårt under partiets 120-årsjubileum av Tvärdrags Daniel Suhonen och man samtidigt ser ett nybildat parti som Piratpartiet peka med entusiasm mot framtiden tänker man närmast: Vilken framtid talar socialdemokratin med entusiasm och patos om? Var är perspektivet som räcker längre än nästa val? Var pekar ’rörelsens’ färdriktning och vilken är ideologin som sträcker sig bortom valprognoser, vadslagning, styling i affischkampanjer och konsultsmarta uppträdande i Almedalen?


Daniel Suhonen undrar: Hur gör man socialdemokratin möjlig i detta medie- och värderingsklimat?

Ett av de största PR-trick inom politiken som man sett under senare år är att Moderaterna lyckades inta positionen av ”Det nya Arbetarpartiet” Det var en fräckhet utan like. En historisk happening och politisk installation. Och inte nog med detta. Man började anta ”arbetarpartiets” språkbruk och ’värna’ om dess hjärtefrågor. Man tycker då att det borde har dallrat och skakat ända ner i socialdemokratins djupaste trossbotten. Men nejdå, socialdemokratins reaktion på denna urfräcka hantering var erbarmligt lam och ideologiskt svag och visar just socialdemokratins kris när man inte ens lyckades reagera med trovärdig ilska, harm eller förtrytelse. Att Moderaterna tog sig friheten att kalla sig arbetarparti borde ju vara jämställt med helgerån för en inbiten sosse. Men inte mycket till reaktion hördes. Några hånfulla eller skeptiska leenden. Man trodde väl inte i sina vildaste fantasi att detta skulle gå hem hos väljarna. När man nu enligt opinionsundersökningar kan konstatera att 59 procent av LO:s medlemmar hellre vill ha Reinfeldt än Mona som statsminister stelnar leendet hos rörelsen till en grimas. Och IF Metall skriver fackhistoria genom att gå med på lönesänkningar på upp till tjugo procent för att ’rädda’ arbetsgivarna ur krisen.


Samtidigt, när socialdemokratin analyserar sig själv, låter det som om de fortfarande är osäkra på om partiets kris är av ideologisk eller PR-mässig art. Detta är kanske själva krisen? Att man helt enkelt inte vet vilken skinka man ska sitta på?

Vad är det då som händer? Har det gått mal i den ideologiska trossbotten? I ”Till kritiken av den politiska ekonomin” konstaterar Marx att: ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”.

Man kan förtydliga och säga att ”man tänker som man lever”. Och man kan då i nästa andetag konstatera att ”man bör leva som man lär”.

Daniel Suhonen kommer aldrig ifrån detta trots att han försöker vinka bort förklaringen till att SAP:s kris skulle vara ett ledningsproblem. Och till syvende och sist ett ideologiskt problem.

”Lättast av allt är att göra detta till ett ledningsproblem. Men detta handlar inte om tillkortakommanden i den socialdemokratiska ledningen. Det handlar om en grundläggande maktförskjutning som vi är mitt inne i...” Detta menar Suhonen.

Men frågan här är nog vad som kom allra först, hönan eller ägget? Maktförskjutningen eller den socialdemokratiska avideologiseringen? Och när Daniel i all sin goda iver och ambitiösa tanke säger att uppgiften för LO:s nya, nyligen förutskickade mediesatsning är att ”påverka och förskjuta opinionen för arbetarrörelsens värderingar om jämlikhet, fördelning och en välfinansierad offentlig sektor” och att ”bidra till att återge det förlorade självförtroende och bidra till att formulera den berättelse om samhället som vänstern så länge levt utan”... så blir det ändå fel.

För det första är det goda exemplet ”att leva som man lär” och också marxcitatet ”varat bestämmer tänkandet” oerhört närvarande när man betänker Vanja Lundby Wedin och hennes sätt att förhålla sig till avgångsvederlag, pensioner, styrelseposter och övrigt av ’livets goda’. Här undrar man om inte Vanjas ’vara’ i styrelser och maktkorridorer bestämt hennes tänkande i högsta grad. Eller om Göran Persson och hans numera förverkligade men enligt honom själv länge närda dröm om en storbondetillvaro är ett ’vara’ som absolut skiljer honom från gemene man i ”rörelsen”.


Dessa två exempel på ett ’vara’ bland prominenta medlemmar och som kan mångfaldigas inom rörelsen illustrerar var trovärdighetsproblemet ligger. Även om idoga själar som Daniel Suhonen lägger upp de mest ambitiösa mediesatsningar så kan man aldrig nå trovärdighet med sådant ’vara’ i leden.

Vilka massor är det då man skall mobilisera i dag och under vilka appeller? Ja det finns rikt med anledningar till demonstrationer, krav och appeller. Arbetslöshet, integration, miljöförstöring et cetera.

Det är sorgligt att redan i anslaget till analysen hamnar Daniel Suhonen fel i sitt ändå ambitiösa försök att ställa en ny dagordning för arbetarrörelsen i ett återerövrande av problemformuleringsinitiativet. Han beskriver hela scenförändringen på den politiska scenen i Sverige som orsakad av nyliberal offensiv, borgerliga tankesmedjor och ett ogint medie- och värderingsklimat.

Orsaken till arbetarrörelsens katastrofala underläge i medierna är väl mer självförvållat ändå. LO sålde Aftonbladet, ’rörelsen’ lade ner Arbetet. LO konstaterade också nyligen att kultur inte skulle vara en särskild post inom fackföreningsrörelsen.

Man har bäddat själv. Och då kan det ju aldrig vara motståndarens fel att man får ligga så här illa.