Det finns samhällsproblem som sopas under mattan. I vart fall i dag. Ett av dem är kriminalvårdsproblematiken.

Själv var jag med att på 1960-talet grunda KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering). Vi var ett gäng svenska journalister, politiker och samhällsdebattörer som börjat studera kriminalvården (bland annat), vilket resulterade i att vi träffades och satte strålkastarljuset på fångvårdens föråldrade hämnd- och näpsttänkande. En läkare som arbetade vid fångvårdsanstalten i Strömsund ? hans namn är Bertil Vikström ? hade samlat på sig en myckenhet av erfarenheter av kriminalvårdens slentriantänkande och det hade lagrats upp till en vrede hos honom. En tjej som heter Maria arbetade som fritidsassistent på Långholmens anstalt och hon var en annan av idégivarna till det nya riksförbundet.

Många involverades i arbetet med att åstadkomma en humanare fångvård och att få bort de mest grymma, meningslösa och idiotiska reglerna på fångvårdsanstalterna. Tjugo år senare gick KRUM i graven. Samhällsklimatet var ett annat och tanken på att behandla internerna med en vårdaspekt i centrum hade gått hädan.


Denna inledning är nödvändig när jag ska tala om att det kommit en purfärsk bok som bland annat handlar om svenska fångar. Det är den beryktade Tony Olsson, född 1972, som sedan 1999 avtjänar ett livstidsstraff för polismorden i Malexander, som har skrivit boken. Den heter Utbrytarna och har som huvudtema berättelser om de svenska fångar som lyckats med rymningar från fängelser.

Nu blir ju de här berättelserna mest som äventyrsskildringar. Jag kan begripa att det är lockande att skriva en sådan bok. Det visar ju att tanken på frihet och motstånd mot fängelsestraffet som vårdform är levande. Och visst har de kämpat med finess och uthållighet, dessa rymlingar. Ändå vill jag nog påstå att de avsnitt i Tony Olssons bok som speglar reflektionerna kring straffet som behandling i anstalt är de mera läsvärda i denna bok.

Personligen blev jag ganska fort trött på skildringarna av rymlingarnas öden. Men när Tony Olsson skriver om fångvården och fängelsernas totala misslyckande som rehabiliteringsplattform för dömda brottslingar så blir han klok, vass, ytterligt insiktsfull och en mycket läsvärd samhällsdebattör. Jag har länge saknat en sådan röst i svensk samhällsdebatt.


Jag ska här inte bli långrandig. Bara hänvisa till all kriminologisk forskning som visar att fängelset som vård av förbrytare är ett fullständigt misslyckande och ett vansinnigt projekt som bara permanentar kriminaliteten. Och som dessutom kostar en massa pengar.

Vi vet också en hel del om vad som bereder grund för kriminalitet. Utstötning, arbetslöshet och tusen andra ting som skapar ett orättfärdigt samhälle. Det är där åtgärder istället skulle behöva sättas in. Ge människor värdighet och mening med sina liv, och vi skapar individer som vågar tro på sig själva och se sig som värdiga samhällsmedborgare.

Dessa mina tankar är här grovt tillyxade, men vad jag gör är bara att hastigt repetera det som vi redan på 1960-talet lärde oss av tidens kriminalvårdsdebatt.

Här stannar jag. Min slutsats är den att jag uppmanar var och en som vill veta mer om svensk kriminalvård att läsa denna bok. Den bör finnas på alla bibliotek.

Tony Olsson vet vad han talar om. Han är ingen flummare och han vet vilka mekanismer det är som bäddar för det nederlag som det är att hamna i svenska anstalter.