I Malmö bor hon. Från Polen kommer hon. Med sig till Sverige har hon sin stora känslighet. En jättestor binge av ömhet och stark känsla.

Jag mötte henne av en tillfällighet. Fick syn på hennes bilder som under en tid växte fram ur musiken. För så fascinerad var hon av den klassiska musikens framfart och uttryck att hon ville måla det hon upplevde. Fick tillstånd att närvara när Malmösymfonikerna repeterade och det ändade i en lång, lång svit av bilder om och ur och av musik.


Det är underbara bilder. Bilder som smeker och andas ömhet och nästan kärlek. Hon talar till mig om sin konst. Det skulle inte behövas ord. Hennes bilder är så i sig talande att de borde räcka. Men ändå: ivern i hennes röst och tal är varm, lågmäld, modulerad och intensiv. Flödande som musiken själv.

Men där finns också en sällsamhet i hennes röst och väsen. Hon hämtar sin näring ur kärleken, kärleken till de människor hon möter och den musik som trollbinder henne. Om och om igen. Och igen.


Elisabeth Wejsflog är den lilla kvinnan som gör stor konst. Stor därför att den skakar om mig och smeker mig så totalt och så tveklöst. Hennes bilder kan visa en mäktig madonna eller ett flammande orkesterdike. Eller motiv som halvt informellt berättar om den svenske poeten Dan Anderssons rika och dramatiska liv. Sådan är hon, Elisabeth Wejsflog, sådan är hon i sitt inre och i sin konst.


Mig veterligt är Elisabeth Wejsflog den enda konstnären i Sverige som helt målar utifrån musikens kraft. Som ingen annan konstnär tar hon in musiken i sitt hjärta och i sina blodbanor och Béla Bartók och andra tonsättare tolkar hon på sitt mycket känsliga och säregna sätt.

Det är ingen tillfällighet att jag hör sånger i hennes måleri, i hennes bilder. Jag känner och anar och vet att hon i bild nynnar på livets underbara sång om kärleken. Den som vi inte kan leva förutan.