Jag var en gång god och morgontidig arbetskraft. Steg upp klockan fyra. Tog det lugnt, läste morgontidningen, åt frukost och åkte med morgonbussen till Boden klockan sex. Kom till skolan vid sju. Satte på morgonkaffet. Något som uppskattades och saknades när jag sedan omplacerades. Nu ska skolan jag hörde till läggas ned. De skolor jag arbetade vid lades alla ner för några år sedan.
Det jag nu ska försörjas genom kallas Jobb- och utvecklingsgarantin och förkortas JOB. De tidigare förkortningarna gav så negativa associationer: Aga och Jug. Men regeringen förnekar att det är därför man har bytt.

Arbetsförmedlingen köper upp tjänster av olika coachingföretag som först ska kartlägga mig under ett halvår för att utröna varför jag inte får något jobb, för att sedan slussa mig i trestegsraketen till månen. Det är väl jag och alla andra som betalar coachingpersonalens löner med de minskade fem procenten? De hade lika väl kunnat ge företagets pengar till mig, så att jag fått högre A-kassa. Men då skulle ju jobbsökarcoacherna bli arbetslösa.
Med min livserfarenhet är jag redan kartlagd och samhället jag lever i ser mig som för gammal. Jag fick till och med ett erbjudande om en praktikplats, men fick svar från handläggaren att så går det inte till – först ska du genomgå alla de tre faserna.

Jag säljs ut för 65 procent av de 80 procent som jag betalt in under alla mina tjänsteår som fackligt ansluten sedan 1973, först som medlem i Svenska metallindustriarbetareförbundets avdelning 173 och sedan i Sveriges lärarförbund/Lärarförbundet.
Solen lyser och framtiden ligger som en utrullad röd matta. Måntro vad jag hittar för jobb på Platsbanken, innan jag väcker pojkarna?