Jag har läst lite tidningar och märkt att jag reagerar på att ordet ”missnöjesparti” ofta används på ett så negativt sätt. Det är väl bra att det finns partier som uttrycker missnöje? Har någon till exempel upplevt att Tomas Östros varit nöjd den senaste tiden? Sossarna uppstod väl från början ur missnöjet med hur arbetare behandlades?
Det klagas även på att nya så kallade missnöjespartier är begränsade till ett fåtal frågor. Vad hade folk förväntat sig då? Att det skulle köra in ett fullt utrustat och strömlinjeformat 30-procentsparti med svaren på alla frågor?

En del partier kan ju, hör och häpna, medvetet koncentrera sig på de sakfrågor de tycker tillhör den politiska sfären och helt bortse från sådant som de menar att politiker inte ska lägga sig i. Om jag till exempel vill avskaffa landstinget, så redovisar jag min plan för detta och inget annat. Det verkar ju dumt att i det läget ta fram en plan för fortsatt drift.
Lite fler missnöjespartier är något att önska och sträva efter. Missnöjespartier behövs – för utan missnöje, ingen utveckling.