Europas förorter brinner. När natthimlen glöder av upplopp och skadegörelse är det bäst att se om sitt hus.
Samhällets relativa vinnare känner en berättigad rädsla inför den vrede och frustration som bränner och vandaliserar, och replikerna från maktens korridorer är helt förutsägbara: mer poliser, starkare repressalier.
När våldet rycker allt närmare är både ropet och svaret formulerade någon annanstans än i de skakade utkantsområdena själva. Det är till de vita villaområdena det ges lugnande besked i London, Paris och Stockholm. Budskapet är enkelt: vi ska hålla buset i schack.
Gordon Brown i England lovade på Labourkongressen härom veckan att sätta hårt mot hårt. Staten ska slå ner på ”anti-social behaviour”, och föräldrar som inte håller ordning på sina barn kommer att riskera indragna sociala förmåner. Hans franska kollega Nicholas Sarkozy talar om ”gangsterfasoner” och har som president ständigt överträffat sig själv med löften om att sluta dalta. Här hemma vill politikerna inte vara mindre potenta. Under fältropet ”föräldraansvar” ska vårdnadshavaren bli skadeståndsskyldig för det barnen ställer till med.
De välanpassade är dygdigt förfasande över de fattigas uppförande. Om de bara kunde klippa sig och skaffa sig ett jobb istället. För vill man så kan man, och naturligtvis är de fattiga för att de är bråkiga – inte bråkiga för att de fattiga och saknar framtidsutsikter.
Men finns det då ingen som lyssnar till de desperata ropen från förorten? Är ingen intresserad av att försöka förstå vad som händer och varför det händer?