För en kille i min ålder (jag är lastgammal), känns det både pinsamt och genant att se detta teatraliska utspel framfört av fru Maud från Centern. Pinsamt för mig, för jag är gammal nog att minnas hur en nu gammal Centerledare vid namn Torbjörn Fälldin en gång i tiden var beredd att våga både sin heder och nästan sitt liv för att kämpa mot svensk kärnkraftsutveckling eller svensk kärnkraftssatsning.

 

Dagen efter fru Mauds utspel hamnar jag på en loppis och hittar en gammal välbekant LP-skiva som jag köper för en tia. Den heter Nej till kärnkraft och är en stark, övertygande vidräkning med kärnkraftsanhängarnas farliga politik och en naken framställning av kärnkraftens faror. Jag minns tillbaka och jag minns hur vi enades, möttes och hänfördes i demonstrationstågen mot kärnkraftens utbyggnad. Och vi var samlade och vi brann av övertygelse och vi kunde peka på farliga och skrämmande kärnkraftsolyckor i både Sovjet och USA. Och på skivan jag köpte sjöng Lill Lindfors, Anders Linder, Ola Magnell, Marie Bergman, Robban Broberg, Hjördis Pettersson och många andra.

 

Jag får nästan tårar i ögonen när jag minns den tiden. Det var en tid när vi ägde en tro. Det var en tid när vi kunde samlas för en enad kamp mot det kapital som i dag tar sig fram utan skam och utan den minsta eftertanke. Så hade vi det på den tiden, och jag undrar var vår kamplusta har blivit av. Vart den har tagit vägen.

Du som minns, eller du som hört talas om, att det en gång fanns en kamp mot kapitalismen och alla dess fasoner och strategier för att bygga just det kapitalistiska samhället. Var är du nu? Var är jag nu? Orkar vi starta en ny kamp mot allt det som i kapitalismens namn hotar våra liv?

Jag kan inte se eller beskriva Centerns nya hållning i kärnkraftsfrågan på något annat sätt än att Maud Olofsson och vår regering spelar rysk roulett med oss alla om våra barns liv och framtid.