Jag ser att den svenska regeringen säger ja till ny kärnkraft. Och jag är tillräckligt gammal för att minnas hur dåvarande Bondeförbundets (nuvarande Centerns) partiordförande Torbjörn Fälldin från Ramsele i Ångermanland, som statsminister stort imponerade på mig och många andra genom att klart och tveklöst säga nej till kärnkraft. För dess farlighets skull.

 

Nu, i denna stund, mumlar Centerns nya ledare Maud Olofsson något om att hon inte tycker om kärnkraft, men att hon ändå vill ha den utbyggd (eller nybyggd).

Ja, du milde tid, var står vi? Vad betyder våra nej och våra ja?

 

Jag har i många år talat om att mitt eget skrivande och mitt agerande bland vänner (och, för den delen, ovänner med) har varit en del i en trofast motståndsrörelse. Motståndsrörelse, vad då? Vad menar jag?

 

Jo, jag menar att vi måste våga tro på våra egna omdömen och att vi efter att ha prövat bärkraften i våra argument måste fortsätta slå mot dem som trixar och joxar med oss som vore vi valmansboskap. För det är vi inte. Och det ska vi visa dem, dessa politiker som påstår sig tala till oss med övertygelser om framtidshopp, men som till stora delar bara slår blå dunster i våra ögon.

 

I dessa dagar får jag veta att en fabriksarbetares årslön bara är ett piss i Niagara mot de guldkantade högavlönades inkomster. Jag ser min månadspension på 6 400 kronor efter skatt och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet.

Pengar till att ge pensionärerna en hygglig levnadsstandard, det tycks inte finnas. Men att göda de redan välgödda, det finns det gott om stålar till. I detta gigantiskt orättvisa samhälle måste vi blåsa liv i vår lilla motståndsrörelse. Vad den består av vet jag inte riktigt. Eller hur den ska föras för att växa och få mening och betydelse.

 

Men jag tror på något abstrakt som är du och jag och vår vrede, och som ska bli allt mindre abstrakt, bli tydlig och full av must och genomslagskraft. Låt oss mötas i denna rörelse. Låt oss tro på vår alldeles egen motståndskraft!