Läsarnas Fria
Jazztrummisen som tröttnade och blev konstnär
Ulf Jon Hörnfeldt heter han. Han är trumslagaren som blev en av landets främsta i jazzkretsar. Men trumslageri kan inte många leva av, så det blev reklamjobb för Uffe. Efter att ha fått ett Guldägg, en stilig utmärkelse i reklambranschen, blev han dock trött på det också. Stig Åke Stålnacke tecknar ett porträtt av en ungdomsvän.
Ivrig? Det räcker inte. Snarare manisk. Eller besatt. Besatt av vad? Vet ej. Vet bara att besattheten balanserar på en knivegg och invid ett stup. Vet också att någonstans inifrån ett dunkel och en glädje, och inte minst en sorg i sitt hjärta hämtar han sin besatthet och öser sitt liv.
En vän? Javisst. Ett kamratporträtt? Javisst. Men faktiskt, denna gång, annorlunda. Utan att vara mycket, en vilja till en skiss av en ungdomsvän. Konturerna av en polare som drogs med samma lyriska jazz och samma Dagerman och samma tjejdrömmar och samma Fickjournalen och Orkesterjournalen och Folkets Park-svängar i den goda staden Ö-vik, Örnsköldsvik.
För det här handlar om Uffe Hörnfeldt, trummisen, reklamkillen, han som gifte sig med drömtjejen och som skilde sig och blev konstnär. Uffe, han som trummade sig in i lyckan att vara spelman och Uffe som drog svårmodig och blek och ensam kring Nygatan i Ö-vik och han som älskade bonddöttrar från Sidensjö.
Uffe, känd i Ö-vik, nu känd skulptör i hela Nolaskogs och kanske i hela Norrland. Han med spinnaken som aldrig blivit av, skulpturen som skulle stå i infarten i Ö-viks hamn med sitt formspel och hojta till resanden per sjöväg: Hej, här bor Uffe och lyckan och skönheten och här kan vi också tota ihop modern konst.
Uffe Hörnfeldt. Så heter han. Numera läser jag hans namn på avsändarplats på brev och där stå något annat. Något om Ulf Jon Hörnfeldt eller så. Men om det vet jag egentligen inget. Vill heller inget veta. Därför att för mig och Robert (basist i Ö-vik) eller Pelle (tenorist hos Enar Mähler i Ö-vik) och Sumpas (trummis i Ö-vik) och alla de andra, för oss finns bara Uffe Hörnfeldt. Uffe i våra hjärtan.
Uffe Hörnfeldt som föddes i Ö-vik. Han som hade en mamma som var chef på Greens bosättningsaffär på Nygatan och Uffe som hade så stark känsla för jazz och Uffe som var så snygg och som ville se ut som (och såg ut som) en bit av James Dean. Uffe utan syskon och med en pappa som var uppfinnare och som hans kompisar aldrig mötte för han var död.
Så kom Uffe in i Ö-vikslivet och Ö-viksvärlden ungefär 1950. Vad han dessförinnan sysslade med vet jag ej. Bara något om en annan värld än min fattigvärld i Mycklig by i Själevads socken i norra Ångermanland samma år.
Men jag blev springpojke i ?stan?, och stan var Ö-vik. Och där fanns embryot till en musik som hette jazz. Och det embryot bodde just då i Pelle Näslunds och Uffe Hörnfeldts hjärtan. Dom spisade, grabbarna. Spisade Dizzy och Stan Getz och minsann om inte Hörnettpojken Erik Norström dök upp med sin tenorsax och fick spela med Getz själv.
Då blev jag gammal. Då slutade Uffe Hörnfeldt att spela trummor i Ö-vik och började på Nya norrlands annonskontor och redaktion i just Ö-vik. Bjuggstam, Munter var skrivare och Uffe sålde annonser. Sen gick det av bara farten för Uffe. Han skulle resa ut i världen, göra stilig reklam, vinna guldägg och låta livet rasa med glädje och sorg genom sitt hjärta och sina ådror.
Men dessförinnan, på en pir i Ö-viks hamn, längst ut mot disigt Domsjöhåll kunde vi sitta och läsa Per Lagerkvist tillsammans. Lagerkvist och andra. Förnekas kan ej heller att vi stundom tog oss en liten hutt eller en klunk vin av tre kronor och sjuttiofem öre per flaska. Vi var precis de obotliga romantiker som vi än i dag är, och världsvana eller berömda eller duktiga blev vi aldrig.
Uffe Hörnfeldt var motor i något och jag vet inte riktigt vad. Antytt har jag jazzen. Och poesin. Vinet och hutten. Flickorna från Sidensjö och Själevad. Men det var något annat med Uffe. Något man inte kunde fånga in. Något som faktiskt inte låter sig beskrivas. Är så än. Nu kommer brev från Modovägen (Uffes ateljé) till mig i landsflykt i Malmö och jag ser fortfarande Uffes främlingskap i livet.
Ö-vik blir för honom Ankeborg, men ändå läser jag i intervjuer att han kan stortrivas i sin stad. Ett av hans skäl till detta är den eminenta rättigheten att få ?kritsa, ta på krita ett tobakspaket? som han uttrycker det. Jag vet att Uffe alltid och mer än andra vände på sina slantar. Hans vin parasiterade man minsann inte på. Men det är bara en löjlig bagatell. Kärleken till Ö-vik kan inte ses i ljuset av ?rättigheten att få kritsa tobak?.
Nej, Uffe måste nog få vara närvarande i allra högsta grad. Hans kropp och själ kräver uppmärksamhet och uppmärksamhet att bli sedd och älskad. Igen och igen och igen.
Och sånt är svårt att få i en storstad. I storstaden reduceras du ibland till den du är ? och mindre ändå ? och det är smärtsamt. Och den smärtan tror jag inte att Uffe Hörnfeldt uthärdar.
Uffe blev skulptör när han återvände till Örnsköldsvik. Bristen på skulptörer i Ö-vik och i norr gav honom snabbt en plats bland de mera bemärkta. Men det hände sig också att Uffe i ren formlek och materiallängtan knåpade ihop något riktigt bra. Skulpturerna är lika undflyende som hans eget väsen, men jag ser en sorts nästan abstrakt kärlek i hans verk.
Uffes konst? Jo, kanske födelse? Kanske ska hans figurer likna ägget, ägglossningen eller kanske den stora känslan som krälar i sin egen förtvivlan. Eller vad ni vill. Om detta vet jag väldigt lite. Skriver heller inte en konstartikel.
Nåväl, spinnak då? Kanske vet några eller många vad en spinnak är för något.
Om inte ska jag berätta att det är en skulptur, i modell ännu, som gått följetong i norrlandspressen i långeliga tider. Uffe Hörnfeldt ville göra sig och Ö-vik skön ? eller kanske odödlig ? och så gjorde han det vackraste han kunde i en abstrakt form. Det skulle ge en sorts syntes av segling. Och det är ju inte så illa i en kuststad som hyser regattor på Ulvön och som har många seglande båtar i sin hamn och omgivning.
Men i Ö-vik och Örnsköldsvik ska ingen katt komma och söka ta sig in bland politikens och konstmaffians hermeliner. Inte var det lätt att ens skänka sitt verk till staden Ö-vik. Någon spinnak finns inte ännu i Ö-viks hamn.
Och jag minns för trettiofem år sedan när drätselkammaren (som det hette då) avböjde konstnämndens eller konstföreningens inköp av en oljemålning av Evert Lundquist som just ställt ut i nolaskogsmetropolen. Röd dam hette målningen som Ö-viks kommunpolitiker sa nej till. Man nobbade en kille som redan då köpts in av Tate gallery i London. (I dag är Evert Lundquist helongförklarad i svenskt konstliv. Har eget museum på Djurgården.)
Uffe Hörnfeldt befinner sig alltså i fint sällskap när han nobbas. Liksom van Gogh och Astrid Lindgen, naivisten Johan Björck och Döderhultarn.
Hur tecknar man konturerna av en bild av en vän som är mer än en vän och mer än en skulptör (framför allt mer än en skulptör i Ö-vik) och mer än en trummis i mitt liv och mer än de flesta som jag i dag har att kika tillbaka på?
Jo, man kanske säger: Störigt liv, Uffe. Störigt och körigt men snyggt ändå Uffe, snyggt. Du och Nillan seglar in i norrländskt konstliv med spinnaken för full hals.
