Att nysta i dessa ”gamla” artiklar har ett bestämt syfte. Att nu, när några år har gått ställa oss frågan om skribenterna inte reste gravstenar över arbetarlitteraturen allt för tidigt och på för lösa grunder. Att visa att den dödförklarade arbetarlitteraturen trots allt lever i viss välmåga, eller åtminstone har mat för dagen.

Om vi till en början summerar innehållet i åtminstone två av de ovan nämnda artiklarna (DN, NSD), kan vi spåra likartade kriterier för deras ursprung och förvirring.

Först tågar okunnigheten. I andra ledet kommer begreppsförvirringen, i kölvattnet av denna historieförfalskning och, i det skvalpande bakvattnet, rent logiska felslut. Skribenternas analytiska överdrifter kring begrepp och betydelser som sammantaget blir halsbrytande, tycks kunna pollinera varandra till vilken sorts vilda slutsatser som helst.

Med lite sund illvilja skulle man kunna säga att alltihop i grunden lutar sig mot den nya tidens nervösa och otåliga lust att begrava arbetarklassen, och till följd av detta vill man en gång för alla göra sig av med arbetarlitteraturen som begrepp. Här ska ”man” läsas som arbetarlitteraturens belackare och motståndare.

Arbetarlitteraturen har varit solkig och obehaglig. Den har snutit sig i bordsduken och dansat särskilt obscent på parnassens finstilta golv. Men nu var det slut. Nu ville ”man” bli av med eländet!

I DN-artikeln ”Gravskrift över arbetarförfattarna” menade Jan Arnald att arbetarlitteraturen var död. Artikeln var en gravöl över arbetarklassen i allmänhet och arbetarlitteraturen i synnerhet i samband med Arnalds anmälan av Furuland-Svedjedals bok Svensk arbetarlitteratur.

”Det är klart att det alltid kommer att komma litteratur från de förtryckta, men den kommer aldrig mer att kunna kallas ’arbetarlitteratur’ ”, konstaterade Arnald frankt.

Att gräva lite mylla ur bland annat Jan Arnalds artikel nu när två år har gått kan vara givande. I inledningsstycket talade Arnald om att det var ”begreppet” arbetarlitteratur, ”själva termen”, ”ordet”, som skulle mönstras ut ur litteraturhistorien i och med att den enligt Arnalds uppfattning fått sin gravöl i Furulands-Svedjedals bok. Och Arnald fortsatte med att i nästa stycke säga att den gamla arbetarklassen nu blivit ”lägre medelklass”. Därav termens meningslösa existens, nu hängande på den historiska vinden, som en maläten kostym som med nödvändighet borde mönstras ut begreppsligt. Här blev han i ett huj av med både arbetarlitteratur och arbetarklass!

Men han var inte nöjd. Han gick vidare och betade av begreppen bit för bit.

Här tog han grövre logiska och analytiska skutt, som förutsatte flera leds genomgången analys och antaganden – vilka helt saknades. Som till exempel att inte ge en närmare definition av det flitigt använda subjektet ”man” i artikeln. Då blev det genast svårare och det började nu gå så fort i städningen att läsaren blev lite åksjuk. Och kanske blev Arnald själv lite fartblind?

Eftersom Arnald ville mönstra ut förlegade begrepp, och alltså uppträdde som en ivrig begreppsstädare, borde han också ha varit noggrann när han stadfäste nya begrepp och etablerade egna epitet och apostroferingar för att, så att säga, äga rätten och till syvende och sist bli trovärdig.

arbetarlitteraturen
Bildrättigheter: allmän

I nästa stycke blev han än vagare. Han sa att ”även om man accepterar” att det finns klassklyftor – vilket tydligen kunde vara svårt för ”en del” efter som artikelförfattaren kände sig nödsakad att ställa upp denna osäkra premiss – ”vilar något förflutet i själva termen.” Det var alltså till en början den ålderdomliga terminologin som Arnald önskade få ”uppdaterad”. Han ville modernisera. Men akta er! Här skulle det gå undan! I stycke tre åkte arbetarklassen ut genom att omtransformeras till medelklass: ”…normalarbetaren har inlemmats i den lägre medelklassen…”. Här utvidgade Arnald sitt påbörjade arbete, från att vara begreppsstädning och begreppsförnyelse till att bli nyskapande klassanalys och vidareutvecklad ekonomisk analys.

Och nu började jag bli osäker på vad som fanns i Arnalds litterära och politiska verktygslåda. Vad ville egentligen karln? Ja, i stycke fyra blir han glad över att få mönstra ut epitetet ”klassförrädare” som hängt efter (honom?)/”man” så länge. Nu var han fri. Nu var han alltså, genom ett enda akrobatiskt förvandlingsnummer, av med tre begrepp: arbetarlitteratur, arbetarklass och – sist, men inte så pjåkigt det heller – epitetet klassförrädare.

Nu känner jag inte till Arnalds bakgrund, men kanske kan jag begripa mig på honom om han har tagit traumatiska kliv upp ur den förment förlegade och sorgligt gyttjiga arbetarklassen, och nu äntligen fick glädjas åt de befrielsens signaler som den nya tiden utstötte där han fick gå omkring utan dåligt samvete och vara skönande(?), utan att någon kunde klistra det tyngande och pinsamt nedkletande epitetet ”klassförrädare” vid honom.

Och efter som han nu kände sig segla i denna vårliga medvind, började han plocka i Furulands uppställda parnass/katalog över vem som är/har varit arbetarförfattare i historien.

Det var en sensationell städning han gjorde, Arnald! Arbetarlitteratur/arbetarklass/klassförrädare var väck, och nu skulle författarna som kladdats ned med sådana epitet ”hämtas hem”!

Han hade fått blodad tand. Och undan gick det. 

Vi vet ju sedan länge att slagsmålet om giganten Strindberg har gett blodvite hos borgerligheten. Strindberg är svensk litteraturhistorias mest kände och potente författare internationellt, och hans verk ( som bland annat Fröken Julie) spelas fortfarande på teaterscener världen över. ”Man” (läs borgerligheten) ville ha tillbaka sin förlorade son, nu när allt kändes så bra och vindarna bar och flaggan fladdrade åt rätt håll. Arnald tog fan i hågen och påstod att Strindberg var lånad! Eller till och med stulen, bortrövad av Branting! Denne ”annekterade” honom i sin dödsruna över Strindberg!

Men vi måste väl se till vad föremålet själv tyckte? Vi måste väl läsa vad Strindberg själv skrev? Den som bara gör sig det lilla omaket att ta sig igenom Strindbergsfejden, förstår Strindbergs roll som en förkämpe för de svaga – en riktig ”klassförrädare” (i motsatt riktning) om man så vill, för att nu använda ”gamla förlegade begrepp”.

Beskrivningen av hur den ”aristokratiske” Strindberg stod förvånad och frågande på sin balkong inför det massiva stöd han fick från ”massan” i sin fejd med nationalromantiska kulturmonument som Heidenstam, Hedin och den borgerliga parnassen är en schimär, en dagdröm, en efterkonstruktion och en from förhoppning. Strindberg var istället stolt över ”arbetarklassens” hyllning. Och han talade gärna om det!

Mina damer och herrar! Det tycks ha varit ett (d)ystert år, det förunderliga 2006, som gjort för nekrologer över arbetarklassen i allmänhet och arbetarlitteraturen i synnerhet! I artikeln ”Arbetarlitteraturen oskriven” i Norrländska Socialdemokraten (7 mars 2006) gick Maria Vedin så långt att hon förklarade arbetarklassen som historisk grundlurad och arbetarlitteraturen som oskriven (fanns inte?), då det egentligen aldrig funnits någon sådan (arbetarklass?/arbetarlitteratur?). Läsaren häpnade först, men började nu bli ganska härdad och hårdhudad. Maria Vedin skrev:

”Det borde stå grundlurad i pannan på varje arbetare, från industrialismens barndom fram till nu”. Arbetarklassens kamp har enligt Vedin varit en enda lång ökenvandring i glatta skor. Och hon ökar på med att ”arbetarlitteraturen inte är skriven”.

Men nu var det slut, tycktes de vilja sucka. Jan Arland, Maria Vedin och andra kunde andas ut.

Jan Arnald vädjade i sin artikel i ett slutgiltig andragande om att få komma ut ur detta tunga begreppsförtryck. ”Kan vi inte en gång för alla göra upp med den socialistiska adelskalendern? Den som säger att det är finare att jobba på stålverk än att ha en fil kand.”

Detta är verbal akrobatik. Tricks. Och det är historielöst. Fel är det också och dessutom ljug. Att inte låtsas om att det hela hade en social bakgrund och ett syfte. Att få upp människovärdet och arbetet och arbetarnas betydelse i samhället och få dem/det socialt och samhälleligt accepterat var målet – inte att omdefiniera eller trycka ned ”filkandar”.

Till sist vill jag bara fråga hur man beskriver en ”kuf” som David Ericsson, som är arbetarklass – det vill säga lastbilschaufför – och arbetarförfattare – det vill säga skriver om erfarenheter från sitt ”arbete” som lastbilschaufför? Eller Lena Kallenberg, som skriver utifrån sina praktiska erfarenheter från restaurangbranschen? Eller Maria Hamberg, som skriver om sin vardag som fabriksarbetare och Aino Trosell, före detta svetsare på Götaverken? Hur ska vi förklara bort dessa goda författare, Arnald och Vedin?

Och vad säga om Johan Jönsson och hans vidunderliga dikt-tegelsten ”efter arbetsschema”, om hans erfarenheter av arbete i vården och omsorgen? Eller om Åsa Linderborgs porträtt av sin Asea-arbetande far? Eller Susanna Alakoski, Tony Samuelsson?

Dessa författare existerar ju i den verkliga verkligheten.