Undermineringen av landstingen
När landsting och kommuner tvingas avskeda personal trots stora offentliga överskott är något fundamentalt fel i statens styrelse. Det är inte brist på pengar som gör att den borgerliga regeringen inte anslår medel till landstingen, det är för att den inte vill, skriver Krister Engman.
Med tanke på att Sveriges kommuner och landsting (SKL) har redovisat att flertalet landsting är drabbade av underskott, samtidigt som det statliga finansiella överskottet uppgår till 600 miljarder kronor, inser nog de flesta var felet ligger när Karolinska och Sahlgrenska universitetssjukhusen tvingas varsla 900 respektive 500 anställda. Regeringen har beslutat att inte använda den offentliga sektorns finansiella överskott till att stödja landstingens och kommunernas verksamheter. Det är också regeringen som har beslutat att inte räkna upp statsanslagen med inflationen.
Den offentliga sektorn är betydligt mindre nu än 1991 beroende på att Carl Bildts borgerliga regering genomdrev massavskedanden av offentliganställda 1992–94, för att den trodde att detta skulle minska inflationen enligt den nyliberala nairudoktrinen som kräver höga arbetslöshetstal. Göran Perssons regeringar bröt sedan med hela den socialdemokratiska idétraditionen om full sysselsättning genom att införa ett budgettak för offentliga utgifter. Den offentliga sektorn hindrades därmed från att investera och återanställa personal.
Teorin om jämviktsarbetslösheten har tillsammans med avregleringar och privatiseringar av centrala samhällsnyttigheter varit den allenarådande politiken sedan 1992. Det är mot den bakgrunden regeringens strategi blir tydlig. Det är inte brist på pengar som gör att den borgerliga regeringen inte anslår medel till landstingen, det är för att den inte vill. I 2008 års vårproposition (sidan 175) skrev finansminister Anders Borg ”Detta innebär att den förväntade framtida tillväxten inte till någon del används för att öka den offentliga servicens kvalitet eller omfattning”. Det är raka besked. Hur stora behoven än är och hur stort det finansiella överskottet än är, tänker man tvinga landstingen att skära ner på verksamheten.
Att låta samhället förfalla är uppenbarligen den borgerliga regeringens ambition eftersom en utbyggd offentlig sektor skulle minska utrymmet för de stora privata intressen som man vill bereda vägen för. Staten ger garantier till banksektorn om 1 500 miljarder kronor medan den offentliga verksamheten tillåts förfalla. Låt istället banker som hamnar på obestånd gå i konkurs och ersätt bankkunderna med upp till 250 000 kronor, varefter bankernas reala tillgångar tillfaller staten. Då har vi skyddat enskilda individer samt försäkrat oss om resurser till infrastruktursatsningar och offentlig samhällsservice.
