Johan Björck var också målare, konstnär. Han målade tavlor. Tavlor som var enkla, lätta att se vad de föreställde. Ibland målade han av vykort, ibland ritade han av rosor och kopierade in dem i tavlorna. Det gjorde han speciellt när han ville hylla någon bekant eller någon känd person. Då blev det ofta ett miniporträtt av personen i bildens mitt och en massa rosor kring föremålet. Sist skrev han in ”Hyllning till NN”, med namnet på den som skulle hyllas just den gången.

 

Men Björcks tavlor rosades inte av konstmarknaden i Örnsköldsvik. Vid mitten av 1960-talet var Örnsköldsvik med omkringliggande kommuner nämligen en mycket konstaktiv och konstmedveten ort. Rent av en lite konsthögfärdig plats på jorden. Det var så att många och stora tidningar, liksom små tidningar, tidskrifter, radio och tv, hade uppmärksammat det enorma konstutbudet i Örnsköldsvik.

Men den naive enslingen Johan Björck blev liksom aldrig godkänd bland den nordångermanländska konsteliten. Han kallades kort sagt en hötorgsmålare. Han agerade också som en hötorgsmålare. Han gick runt i stugorna och sålde, nasade sina bilder för en femma eller en tia stycket. Kunde han få tjugofem kronor så var det ett klipp. Även om han begärde både etthundra och tretusen kronor i början av försäljningen. Nej, Johan Björck skar inte guld med täljkniv.

 

Men så bar det sig inte bättre än att en konstgallerist i Stockholm fick syn på Björcks målerier och blev eld och lågor. Hon hette Kim Ullman och drev galleriet Fem sekler på en tvärgata till Strandvägen. Sagt och gjort. En utställning av Johan Björcks bilder med de sagolika motiven arrangerades, och undret skedde. Nu skrev kvällspressen helsidor, tv kom och filmade och Johan Björcks utställning sålde slut redan på förhandsvisningen. Så kunde sannsagan om Johan Björck ha slutat. Och slutade kanske, i viss mån.

Björck fick inte många år att glädjas åt sina framgångar. Succén i Stockholm tärde på hans krafter. Många stod i kö för att köpa hans målningar. Pressen blev hård på målaren som egentligen bara i stillhet, fred och ro ville tråckla på sina drömmar och veckotidningsnoveller och sagor om livet, sådant som bara kunde existera i den vildaste fantasi.

 

När jag senare såg den katalog över Björcks måleri som gjordes för några år sedan på Sundsvalls museum blev jag i hjärtat glad. Det rena hjärtats måleri fick en liten upprättelse. Johan Björck dog i mitten av sommaren 1970. Han fick uppleva framgångssagans under. Men mer ändå fick han erfara hur det kändes att det fanns människor som tog hans troskyldiga måleri till sig. Någon, några, hade mäktat med att se hans drömmar.

Det är sådana händelser, sådana ”under”, som ibland gör livet värt att leva och glädjas åt.