Med kännbart rättspatos förklarade Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan nyligen, under ett sammanträde med sitt eget rättvise- och utvecklingsparti AKP, att ”historien skulle bli Israels domare”. Men hur kommer historiens dom av den kemalistiska turkiska staten att se ut, frågar sig Serhat Daran.
Turkiet har en lång tradition av att stänga ner kurdiska partier som ställer upp i val. Nu senast har det turkiska rättsväsendet varit ute efter att bannlysa det pro-kurdiska socialdemokratiska partiet DTP, för att de agerar som en femtekolonn åt PKK.
Har ni hört den förut? Vi har redan blivit varse att arabiska partier ska utestängas från det stundande israeliska parlamentsvalet under samma premiss.
Ett svepskäl som används av de båda staterna för att förklara det våld som riktas mot civilbefolkningen, är att motståndskämpar använder civila som mänskliga sköldar. Den förklaringsmodellen underlättar det fortsatta förtrycket och dödandet genom att beskriva incidenterna som slumpmässiga.
Skiljer sig då inte det palestinska väpnade motståndet i negativ bemärkelse mot det kurdiska? Inte nödvändigtvis. Till den kurdiska motståndsrörelsens fördel har den bergskedjor som skydd. Som ordspråket lyder är bergen kurdernas enda vänner. Därav har inga hemgjorda raketer behövt avfyras från en belägrad sandplätt, som fallet varit med Gazaremsan.
Israel har med andra ord en möjlighet att påverka hur det väpnade motståndet gentemot dem kommer att se ut – om det ens behöver existera. När fredssamtal kommit på tal har Turkiet och Israel reflexmässigt fjärmat sig från att diskutera en lösning för varaktig fred, med argumenteringen att de ”inte förhandlar med terrorister”. När Israel gått med på vapenvila, har det i en majoritet av fallen varit de själva som först brutit mot den. Turkiet har å andra sidan aldrig bemödat sig med att inleda ett vapenstillestånd med den kurdiska motståndsrörelsen.
Qassamraketerna som avfyras mot civila mål i Israel är därför i huvudsak en markör för de olika grupperingarnas begränsningar. En tilltagande israelisk repression mot civila palestinier genererar en liknande reaktion från palestinska motståndsrörelser gentemot israeliska civila.
Sedan är det knappast rimligt att fördöma en stat för dess agerande, när man samtidigt har ett betydande militärt och ekonomiskt utbyte parterna emellan. För i och med detta ges en legitimering av statens handlande, på samma gång som den inte behöver utstå några konsekvenser. Som en turkisk professor formulerade det: ”Vad Israel/Palestina-konflikten angår, är Erdogans och Turkiets policy inte mogen nog att övertyga en av våra förstaårselever.”
Allt Hamas behövde göra för att få massiva sanktioner mot sig och hela Gazaremsan, var att vinna ett demokratiskt val. Man undrar vad som krävs för att terrorstaterna Israel och Turkiet ska genomgå samma behandling.