Advokatens roll är i en rättsstat grundläggande och att diskutera advokatens roll blir lite som, för att citera HD:s ordförande Johan Munck, att diskutera vattnets roll för sjöfarten.

I ett samhälle som blir allt mer reglerat av olika lagar och förordningar, blir advokatens roll än viktigare för att tillvarata den enskildes intressen. Och advokaten får en närmast avgörande roll för att tillse att Europakonventionen efterlevs. Detta såväl i själva lagstiftningsarbetet som ute i den praktiska verkligheten.

Just detta är något av en paradox i sammanhanget, eftersom advokaten allt oftare får ta till Europakonventionen i sin argumentation, då domare och även andra aktörer inom rättsväsendet allt oftare ger uttryck för den mest häpnadsväckande okunnighet om försvarsadvokatens funktion i rättsstaten.

Det kan vara domare och åklagare som med hjälp av polis söker få en försvarare att avslöja vad klienten sagt i ett förhör som de glömt spela in. Det kan vara en professor som menar att advokater som har ”som affärsidé” att fria sexualbrottslingar bör hjälpa sina klienter att erkänna istället för att biträda deras förnekande av brott.

Det kan till och med vara Justitiekanslern, JK, som satsar betydande resurser på att skära i försvararnas räkningar, så att vi till slut får ett A- och ett B-lag bland det misstänkta klientelet, där endast de rika har råd att köpa försvararens tid.

Den absolut grundläggande fråga vi måste ställa oss i en diskussion i detta ämne är vad vi vill ha ut av rättsprocessen. Vill vi enbart ha en dom eller vill vi ha en rättvis dom?

Om det är det sistnämnda vi strävar efter, har advokaten en alldeles oumbärlig roll att spela och Svea Hovrätt har i en dom RH 1983:78 gjort en utmärkt sammanfattning, där den första meningen är direkt hämtad ur rättegångsbalkens 21 kap. 7 §:

”Offentlig försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Detta skall han göra självständigt – i förhållande till den misstänkte, till polisen, till åklagaren och till domstolen; hans självständighet är en av grundvalarna för den enskildes rättssäkerhet i straffrättskipningen. Han är oförhindrad - och efter omständigheterna skyldig - att på egen hand skaffa utredning i saken. En annan syn på hans uppgift skulle kunna hämma, eller helt avhålla från, motiverade insatser för den misstänktes sak. Självfallet gäller den begränsningen att han inte får begå brott, försvåra den utredning polis och åklagare bedriver eller missbruka de särskilda rättigheter som följer med hans ställning som offentlig försvarare.”

Den dag vi tröttnar på att påminna rättstillämpande instanser att det är försvararens skyldighet att på varje lagligt vis tillvarata sin klients intressen – vare sig klienten är god eller ond, skyldig eller oskyldig, måste han i en oberoende prövning få anföra allt det som är nödvändigt för sitt försvar – den dagen kommer vi heller inte längre att få rättvisa domar!

Det senaste decenniet har ett välbehövligt fokus lagts på brottsoffrets rättigheter. Detta får dock inte betyda att den misstänktes rätt åsidosätts. I dagens Sverige känns det ibland som om det enbart är försvarsadvokaterna som bevakar de brottsmisstänktas rättigheter. Och det är en farlig trend.

En rättsstat är bara stark om den garanterar rättvisa åt den svagaste!