”Desperate times calls for desperate measures”

Regeringen överväger att tillåta poliser och vissa kriminella att begå brott under utredningar av grov brottslighet. Just nu utreds om kriminalare och Säpotjänstemän som arbetar "under cover" ska få begå brott och låta privatpersoner - kriminella - begå brott, i jakten på terrorister, narkotikaligor, mc-gäng och andra grova kriminella.

081005 skrev Expressen:
Gangsterledarna ger bilden av ett liv med makt, inflytande, äkta broderskap och stora pengar.
I verkligheten handlar det om 2 000 unga, ensamma och ofta missbrukande män med lika stor
chans att överleva som om de hade cancer.
Exklusivt för Expressen berättar nu avhoppare om livet inne i den Svenska maffian.

För dem handlade vardagen om att ständigt vara livrädd för att det skulle ligga en handgranat under motorhuven - och att hata sig själv för att man svikit sina barn.

Den logiska frågan att ställa blir om det Expressen redogör för kräver det som regeringen nu
utreder?
Gränsdragningen blir delikat. Hur länge ska infiltrerande poliser få sälja narkotika innan det stora tillslaget sker?
Vad händer om ett vapen en hemlig polis hanterat senare används vid ett mord? Och hur ska offer och allmänhet i så fall få veta detta?

Det finns verkligen anledning att vara väldigt uppmärksam på vad som kommer ut av den här
utredningen och här är sannerligen rättssäkerhetsfrågorna centrala.
En slutsats blir att detta är ett steg mot anonyma vittnen och enligt min uppfattning kan anonyma vittnen aldrig godtas om vi ska kunna tala om rättssäkerhet. Det är heller inte förenligt med europakonventionens artikel 6 som säger att du har rätt att få veta vem som anklagar dig.
Hur bemöter man uppgifter från en anonym?

Enligt regeringen ska vi nästa år ha 20000 poliser i tjänst och till detta kommer alla andra som på ett eller annat sätt arbetar med brottsbekämpning.
Under en tjugoårsperiod, då vi successivt infört allt hårdare tag, har brottsligheten varit konstant eller möjligen ökat något i paritet med befolkningsökningen.

Under 1990-talet låg antalet anmälda brott relativt konstant med svaga upp- och nedgångar under vissa år. År 1994 var antalet anmälda brott nere i 1 112 500 brott, den lägsta nivån sedan år 1988.

Mellan åren 1995 och 1997 ökade antalet anmälda brott något, för att år 1998 stagnera kring 1997 års nivå. År 2007 anmäldes 1,3 miljoner brott till polis, tull eller åklagare. Under de senaste tio åren har den anmälda stöldbrottsligheten minskat, medan antalet polisanmälda våldsbrott (3 kapitlet BrB) har ökat. (Källa Brå)

Detta kan jämföras med tidigare ökningstakt som t.ex åren 1950-1964 (den gamla goda tiden) var 88% från 195000 anmälda brott till 368000.
Perioden 1965-1980 ökade de anmälda brotten ännu snabbare, från 368000-928000 eller med motsvarande 152%
Slutligen från 1980-1990 så stiger siffran till 1219000 anmälda brott, d.v.s en måttligare ökning med ca. 30%.

Den senaste siffra jag funnit visar alltså en liten ökning de senaste 20 åren med runt 6%.

Mot den bakgrund jag tecknat här och med konstaterandet ovan att vi har en ratio på 10 poliser mot en (1) ”maffia” medlem enligt Expressens uppgifter så är det inte utan att jag börjar fundera på varför dessa åtgärder kommer nu? De skulle i såna fall ha satts in för länge sedan för att bryta en kraftigt uppåtgående trend.

Jag har tidigare i många inlägg på min blogg, http://blogg.aftonbladet.se, visat på ett antal olika förslag som inskränker vår frihet, integritet och rättssäkerhet. Här är ytterligare förslag i den riktningen uppenbarligen på väg.

Som vanligt så framhålls det goda syftet och detta tas som intäkt för att genomföra diverse åtgärder som vi ännu inte sett var eller hur de slutar.

Nödvändigheten är ursäkten för alla brott mot den mänskliga friheten. Den är
makthavarnas argument och blåögdas tro.

Jag kan till viss del hålla med om innebörden av den rubrik jag själv satt till detta inlägg att
”desperate times calls for deperate measures.”

Frågan är om vi kan påstå att detta är desperate times?

Kan vi inte det så finns inget skäl för desperate measures!!