Detta blir särskilt tydligt i valtider då partierna företräds av ungdomsrepresentanter på olika debatter
- idéer kan skilja sig oerhört mellan partiprogram och ungdomsparti. Retoriken är en fråga för sig, då diskussioner mellan ungdomsförbunden oftast blir hetsigare.

Ändå är det inte utan skäl som man undrar varför ungdomsförbunden egentligen behövs? För det första menar jag inte att ungdomar i politiken skulle utgöra ett problem, utan snarare tvärtom; ungdomsförbunden är så effektiva på att rekrytera att de har förvandlats till det enda möjliga
sättet att göra en raketartad politisk karriär. Hela Sveriges politiska infrastruktur är förlagd till riksdagen. Det tycks som att den enda vägen dit går via riksdagspartiernas ungdomsförbund.

Ett demokratiskt problem i Sverige är att det inte förekommer bättre rotation och representation på de politiska uppdragen. Ett orsak till det är att vägen till makten inte är speciellt varierad - istället spikrak för den som chansade på rätt ungdomsparti vid rätt ålder. De flesta riksdagspolitiker och partiledare har gått via ungdomsförbunden mot toppen. Om parlamentarismen ska kunna tjäna en demokratisk poäng i vår tid så måste det bli lättare för vanligt folk att bli politiker och för politiker att bli vanligt folk.

För det andra är ungdomsförbund inte alltid radikalare än sina moderpartier. Tvärtom. Centerpartiets ungdomsförbund, CUF, har blivit kända för att vara mer gammaldags än sitt moderparti i bland annat
kärnkraftsfrågor och arbetsrätt. Miljöpartiets medlemsomröstning den 6 oktober förespråkade att partiet ska lämna kravet på EU-utträde, medan partiets ungdomsförbund, Grön ungdom, på sin kongress röstat för att behålla utträdesparagrafen. Eftersom Grön ungdom sedan flera år tillbaka har ett konstigt policybeslut på att alltid driva exakt samma politiska linje som sitt moderparti och att aldrig kritisera dem utåt, sitter nu ungdomarna i en prekär sits rent realpolitiskt. Vad väljer de? Lyssnar de på sin egen medlemskår eller följer de troget moderpartiet? Av allt att döma väger det senare, partipiskan, tyngre. Så mycket för den ungdomliga radikaliteten!

Ungdomsförbunden framstår allt mindre som självständiga och mer som sju ungdomsutskott till riksdagen, ett slags utbildningsanstalter för rätt sorts tråkiga politiker, transithallar på väg mot makten. Radikala alibin eller ej, de gör ju varken från eller till när det kommer till kritan. Exempelvis miljöpartiet, som metodiskt säljer ut sina ideologiska hjärtefrågor en efter en, skulle behöva en rejäl bakläxa av ett
ungdomsförbund som vågar ta debatter offentligt.

Luka Vestergaard

Luka Vestergaard är chefredaktör för tidningen Anti