Det lär finnas en skämtteckning som visar hur Woody Guthrie författar en text, hur Bob Dylan försöker kika på det Guthrie skriver och hur Bruce Springsteen försöker se vad det är Dylan plitar ner. Den är i så fall väldigt talande för den ofta förekommande synen på de två rockikonernas rötter och influenser; det är Guthrie, Pete Seeger och andra vita s k protestsångare som är de viktiga förelöparna till så disparata konstnärliga verk som Blonde on blonde, Born to run, John Wesley Harding och Tunnel of love. För att nu ta några exempel. Vad gäller Springsteen, går också de norska musikvetarna Blokhus och Molde på den linjen: ”Selv om man kunne merke soulinnflytelse…var Springsteens rock en utpreget euroamerikansk form, med rötter i folk og country mer enn i blues og soul” (Blokhus & Molde, WOW, s 385). Men stämmer den bilden?

Springsteen växte upp under knappa förhållanden i den lilla orten Freehold i New Jersey. Hans far var enligt uppgift tämligen omusikalisk men släkten på mammans sida lyssnade mycket på olika radiostationers musikutbud. Man kan tänka sig att den unge Springsteen tidigt fick sig till livs en blandad kompott med typisk amerikansk musik som blues, gospel, country och tidig rock’n’roll. Han är född 1949 och hans tonårstid inföll alltså under det omvälvande 60-talet. Några av de musikstilar som dominerade 60-talet var brittisk pop, teenybop (tidigt 60-tal), soul från Atlantic/Stax, Tamla Motown-soul, folk och folkrock, psykedelika, popcountry, brittisk r’n’b och americana á la The Band och CCR. Dessa stilar bör alltså bidra starkt till Springsteens musikaliska rötter. Men allt hörs inte i hans musik, även om han ibland har beskrivits som ett slags amalgam av allsköns pop- och rockmusik. Stilar som i stort sett helt saknas i hans egna personliga blandning är brittisk pop (åtminstone när influenserna är mer music hall än rock’n’roll), popcountry och psykedelika. Vad återstår?

För det första helt svarta musikstilar: Stax- och Tamla Motown-soul. För det andra stilar som i grunden är svarta: blues och r’n’b. För det tredje stilar som hämtat väldigt mycket från svart musik: rock’n’roll och americana i största allmänhet. För det fjärde stilar som i huvudsak är vita: smörpop (alla dessa Bobbies, som Jerry Lee lär ha dubbat stilens stora namn) och folk/folkrock. Redan här kan en preliminär slutsats dras. Bruce Springsteen kommer från ett musikaliskt landskap som domineras av svart musik eller åtminstone svarta musikaliska rötter. Nåväl, hur låter Springsteens musik?

Den låter…mycket. Att börja med sjunger han oftast som en traditionell amerikansk shouter. Det är skada att hans version av John Lee Hookers Boom Boom från turnén 1988 inte finns officiellt utgiven, då den kanske är det bästa exemplet på det. Andra lånade låtar från olika perioder kan illustrera samma sak. Till stapelvarorna live i olika sammanhang kan räknas Little Richards Good Golly Miss Molly, LaVern Bakers See see rider, The Contours Do you love me, Fats Dominos I’m ready, Arthur Conleys Sweet soul music, Eddie Floyds Raise your hand, The Isley Brothers Twist and shout, Wilson Picketts Mustang Sally och Gary US Bonds Quarter to three. Samtliga ger fritt spelrum åt ett köttigt, “shoutande” sångsätt som Springsteen lärt sig av svarta sångare som Pickett, Little Richard och, säkerligen, Howlin’ Wolf. Naturligtvis finns andra typer av covers också, men det är, anser jag, talande att några av de oftast spelade och mest seglivade i Springsteens karriär är svarta soullåtar från 60-talet. Det är den musiken han växte upp med och kanske den som ligger honom närmast hjärtat. Dylan och i synnerhet Guthrie kom in i bilden senare. Jag tror inte det har någon egentlig betydelse att Springsteen plockade upp en eller flera av dessa låtar via vita artister. För mitt ärende här är det symtomatiskt att det är just dessa låtar som klamrar sig fast vid Springsteens setlistor år efter år.

Springsteen spelar gitarr också och var faktiskt ansedd som den snabbaste gitarristen i New Jersey ca 1970 (jo, det var en tid för höghastighetsåkning på gitarrhals). Hans spelsätt på akustisk gitarr är antingen brutet spel med plektrum eller ”strumming”, också det med plektrum. I bägge fallen låter det onekligen mycket folk, men min gissning är att hans intresse för akustiskt spel länge var mindre än intresset för elektriskt spel. Jag grundar det på att hans första gitarr faktisk var en elgitarr och på att det idoga spelandet i Asbury Park 1968-1973 alltid var i elförstärkta band. Till yttermera visso var det elgitarr han trakterade i sitt första band, The Castiles.

Springsteens elgitarrspel runt 1970 var kraftigt blues- och hårdrockpåverkat, tänk gärna Jimmy Page. Återigen svarta influenser i botten alltså, och Springsteen har egentligen aldrig slutat spela blues på elgitarren, oberoende av hur hans musik i övrigt har låtit vid olika tidpunkter. Han använder oftast den pentatoniska bluesskalan och de för bluesen karakteristiskt böjda tonerna.

Så långt framstår Bruce Springsteen alltså som en vit blues- och soulman. Vad kan då sägas om de egna låtarna?

Det är inte lätt att på litet utrymme beskriva Springsteens låtar och än mindre att placera dem i hanterbara fack. Jag nöjer mig med att konstatera att de första skivorna spretar åt olika håll, men att flera av de starkare spåren innehåller harmonier och rytmer som snarare hämtat näring från funk, soul och jazz än från mer vita musikstilar. Exempel: Kitty’s back, Spirit in the night och The E Street Shuffle. Den klassiska LP:n Born to run levererar mer av samma vara, men spelet är tajtare i något slags rockmening, vilket gör att det jazziga tar bakvägen ut ur Springsteens musik för att aldrig återkomma. Bernstein spökar här och var, men också Diddley, Chuck Berry och The Band. På de outtakes från perioden 73-77 som finns på Tracks finns dessutom flera spår som i hög grad skvallrar om den påverkan soulmusiken hade haft på den unge Springsteen (The Fever, So young and in love, Hearts of stone m fl).

Därefter pendlar Springsteens utgivning mellan dovare, mer episka skivor och uppslupna, ”rockigare” saker. Nebraska är rock’n’roll och folk i salig, knappast soulig, men definitivt bluesig, blandning. The River är i stora stycken jublande frat rock och annat som doftar tidigt amerikanskt 60-tal. Guthrieinfluenserna är tydliga på The Ghost of Tom Joad medan det svarta arvet delvis dominerar plattor som Human touch, Born in the USA och The Rising.

Sammanfattningsvis uppvisar Springsteens katalog både svarta och vita influenser. Noterbart är 1) att texterna oftast är ”vita” i tradition från Guthrie, Dylan och andra och 2) att Springsteens sångsätt nästan hela tiden har haft mer med t ex Wilson Pickett än med vita förebilder att göra, Elvis möjligen undantagen, men han lät å andra sidan mer svart än vit. Live blir det mycket tydligt. Inte sällan ikläder sig liveartisten Bruce Springsteen dessutom rollen som gospelpastor och kör långa call and responspassager med bandet och publiken. Då är han snarast en inkarnation av James Brown. Se där, ännu en svart influens.

En slutsats så. Vad gäller den klingande musiken – röst, melodier, arrangemang, instrumentering – och liveframträdandena, är Springsteen klart mer påverkad av svart musik än av vit. (Detsamma kan antagligen sägas om Dylan och dennes djupa bluesrötter, men det får bli en annan historia.) I förstone kan det kanske överraska att historieskrivningen på det här (begränsade) området är så politiskt inkorrekt. Man hade utan vidare kunnat tänka sig en betoning, kanske t o m överbetoning, på den svarta musikens betydelse och det hade då varit, kan tyckas, mer politiskt korrekt. (När Aftonbladet listade 1900-talets ”största, bästa och viktigaste artister” inför millennieskiftet, visade den tidningens redaktion prov på en imponerande politisk korrekthet: Av de tjugo första platserna, innehade svarta artister åtta stycken. Men skåpet måste ju stå någonstans, så på medaljplats hamnade Bob Dylan, Elvis Presley och Beatles. Chuck Berry? Plats 51… Rätt långt ifrån vad John Lennon lär ha yttrat: ”Den som vill ha en synonym till rock’n’roll, kan säga Chuck Berry.”) Men den vite mannen har alltid har skrivit kulturhistoria utifrån egna maktanspråk och önskedrömmar och frågan om Springsteens rötter blir till slut ingenting annat än en fråga om den europeiska musikens primat. Och däri ligger ingen överraskning alls.

© Bengt O Tedeborg 2008.