Ibland tappar vi greppet om oss själva. Vi splittras i tusen bitar och ynkliga, ensamma vi står kvar, orkar inte laga, bygga ihop oss själva.

Det är då vi släpper taget om det vi håller hårt mot våra hjärtan och låter oss åter igen falla ihop som en hög.

Då sträcks det ut en hjälpande hand mot oss, men som vi viftar bort, som tröst på vårt egos läkande sår. Vi lämnas ensamma åter och hör bara våra jämmra skrik av smärtans svidande.
 

Vi gräver som hundar efter svar på våra misstag. Slänger bort vår styrka som ynkliga egon vi är. Att vara modig och listig har vi glömt, eller gömt djupt nere i våra själar.

Vi äro icke tappra soldater längre, mer som nerkjutna, blödande änglar som guds händer försöker greppa tag i, men vi sjunker ändå ner mot det varma, trygga helvetet.

Vi har glömt stoltheten och lyckan av en sadlad springare som bär den vackra prinsen på sin rygg, prinsen som slagits för våra fuktiga läppar, kyssen som skall väcka oss förlorade, fagra människor till liv igen.

Jag själv, fruktar över framtiden, staplar mina bokhyllor mot dörren som skydd, jag startar bränder och sopar upp askan som blir över. Vaggar mitt skal till söms och hugger knivar i min kudde. Jag ringlar som ormen mot äpplet och spränger tillbaka universums skapande.

Big bang, här härskar ingen gud över mig!

Jag är bara en vilsen, missuppfattad egoist.