Jag träffade henne för första gången när vi var 16 och 14 år gamla. Då förlöjligade jag mig framför henne på någon parkscen i Prag. Året var 1977. Andra gången var hon 16 och jag 18. Den har gången träffades vi på en undergroundpub och kände igen varandra. Efteråt brukade vi träffas där. Jag älskade henne, alla älskade henne. Hon var så vacker och förnuftig. En gång övertalade jag henne, att gå hem till mig. Men alkoholen skrattade mig rakt i ansiktet, och jag var otrevlig och gjorde bort mig. Sedan vet jag inte, hon gifte sig och försvann ur mitt liv.

Men någonstans i mitt hjärta stannade hon för alltid. Alla kvinnor som jag har haft, har en plats i mitt hjärta. Men självklart finns det några, som hjärtat bryr sig lite mer om. Som min före detta fru, men vi har en underbar dotter tillsammans, så det är inte så konstigt. Gift i Sverige, skild i Sverige, kvinnor, längtan, ensamhet.

Men tillbaka till Henne, till den eviga kärleken. Jag träffade henne igen förra året i Prag efter 20 år. Efter 20 år! Jag var direkt förälskad på nytt. Jag åkte därifrån. Sen mailade vi varandra. Det som skulle ta 3 år, om vi skickade vanligt korrespondens, var med Internet klart på 3 månader. Så många brev, så mycket platonisk kärlek. Stackars mänskligheten, allt går så fort idag. Men jag träffade henne i Prag i år igen. Och nu, den här sommaren, kom hon hit! Fyra underbara dagar, så mycket lycka och så mycket sorg. Bara att snudda vid en kvinnas hand med en enda finger, räcker till lycka. Känna hennes hud, hennes strålning, hennes själ. Bara kyssa en hjärtevän, är så fantastiskt underbart. Efter 27 långa år. Gud, livet försvinner så snabbt! Hon är min för alltid, trots att det är omöjligt. Kärleken ska lära oss förlåtelse, ödmjukhet, vördnad och mänsklighet. Kärleken lär oss att leva och försöka att bli bättre.

Den sista natten somnade hon på min arm, och nu är hon borta. Hemma, lång härifrån, med sina egna problem och med sitt eget liv. Kärleken lär oss tålamod.