När Lisbeth nu tog kontakt med honom i Solberga låtsades hon inte om någon besvikelse över att han inte hört av sig till henne. Att det alltid måste vara tvärtom. Hon höll istället sin glittriga ton och fortsatte att fresta honom med det underbara försommarvädret och konvaljeskogen. Visst kan du väl ta ledigt en enda eftermiddag? Hon hörde på hans röst att han ville komma ifrån sina eviga diskussioner och sitt arbete och tog hennes förslag som en förevändning att fly undan för en stund. Något hade tydligen hakat sig och varit jobbigt i gruppen. Han behövde inget säga; hon kände det i luften. Hon hade med andra ord ringt upp honom i den exakt rätta stunden. Att hon sökte hans sällskap och var angelägen om ett möte tog han för något helt naturligt. Han var så van att människor ville närma sig honom; att han på något dunkelt sätt varit rädd för hennes närhet och beundran under Stockholmstiden var tydligen glömt nu.

Hon granskar sig i spegeln; nyklippt och det rödblonda håret har lyster. En anings aning parfym? Den vita jumpern har kostat henne en förmögenhet och en inköpsresa till grannstaden. Hon har gjort sig själv så aptitlig och fräsch och ung som hennes ramar tillåter. Ungdomen hade hon gratis förstås; än så länge. De skulle träffas vid Stortorget och hon skulle köra till utgångspunkten för deras gamla ”Stora skogsturen”. En promenad som för en vuxen person borde ta ett par timmar. Kaffe och smörgåsar hade hon lovat att ta med. Och sedan upptäckt att ryggsäck ville hon inte släpa på. Det skulle se så missklädsamt och lantligt ut att hon helt enkelt måste välja axelväska. Besvärligt och tungt men det kunde inte hjälpas.


Nicolas. Han står där i eftermiddagssolen klädd i en egendomlig skjorta i något grovt linnefärgat tyg; mockajackan över axlarna. En leende Nick som anförtror henne att han smitit från allt och alla. Att han inte vill tänka denna eftermiddag; bara minnas hur det var att vara tolv år. Hon skulle vilja fråga hur han egentligen känt då när han var barn och hade kastats iväg till fastern och den här lilla staden. Hur olycklig han varit. Eller desperat. Men hon vågar inte börja tala om allvarliga och mörka ting nu i solen och sommardagern när han så uppenbart är på glatt och öppet humör. Låt bli säger hennes kloka inre röst. Låt bli. Hon ställer bilen på en undanskymd plats och de startar med stigen genom ”mörka skogen”. Mörkmården? Som granarna doftar här. En granskog utsatt för solvärme och frampressad rinnande kåda utefter stammarna. Men längre fram och längre in i skogsmarkerna ligger tjärnarna med brunflammiga vatten och svampigt gungande bottnar. De skrämmande sagornas mörka tjärnar. Hon berättar om sina skogslöparrundor och hur besvärligt det kan vara på vissa ställen i terrängen när det regnat mycket och marken blivit genomdränkt. Nicolas skrattar åt henne och menar att nog klarar Lisbeth sig i alla situationer – sol eller regn. En så stark och tuff tjej.

”Men Nick, så tuff är jag väl ändå inte?” De tramsar i den stilen en stund och kommer så fram till det stora flyttblocket. En så stor ensamstående sten har hon aldrig träffat på någon annanstans i landskapet. De går fram och ser efter om där finns några spår efter hålan de grävt på norrsidan. De hade med flitigt och enträget grävande faktiskt en gång åstadkommit en grotta under stenen där de kunde åla sig in och sitta sammankrupna – de måste göra sig små för alls få plats. De hade läst om gömda grottor och sedan själva gjort sig en. En halvt misslyckad grotta; men dock. När de fortsätter stigen hittar de också det gamla dämmet i bäcken och spången över kärret. Bäcken hade varit deras käraste projekt. Och vilket arbete de lagt ned i detta strömmandevatten. Även dammar för att hejda flödet. Det föll sig så att de hittade flodmusslor i bäcken. Aldrig några levande musslor men stora kraftiga tomma skal med tjock pärlemorinsida. Nicolas blev helt besatt av de skimrande musslorna. Återkom gång på gång till fantasier om pärlor som bara måste finnas där till slut. Hon trodde sig minnas att de letade efter musslor under en lång, lång tid. Ett år vid bäcken?

Hon hade frågat Nicolas vad han skulle göra med pärlorna om de fann några.

”Sälja dem!” Han hade svarat så bestämt och med ett envist drag kring munnen. När hon sen fortsatt att utforska honom och undrade vad han skulle ha pengarna till blev han arg. Blev riktigt arg och ville inte tala med henne på hela dagen. Lisbeth hade då förstått att det var modern han tänkte på. Det var henne han ville hjälpa med pengar. Stackars Nicolas, hur de letade och klafsade i det kalla bäckvattnet fann de aldrig något bättre än döda musselskal. Hon är mycket finkänslig nu och vill inte påminna honom om hans barndoms penningbekymmer. Hon noterar att han inte nämner något om musseljakten fast han måste minnas allt detta mycket väl. Ett misslyckande och en besvikelse bland så många andra ett barn får ta emot. Sådana de skapar sig själva och sådana de vuxna ger dem.

När vandringen fortsätter blir det mycket tal om barns lekar och böcker barn läser och vad deras fantasier kan leda till. Nicolas berättar om sina vänners situation: de som redan har familj och barn och ansvar. Båda tiger om att egentligen borde de själva börja längta efter egen familj och en stabil tillvaro. De är ju båda tjugosex år och vuxna människor. Men de tiger sig förbi den aspekten och låtsas som att den delen av tillvaron inte angår dem. Han med alla sina uppvaktande kvinnor, hon med sin självvalda ensamhet. Lisbeth är skakig inombords. Hon har dock nått hit; att hon får gå på minnennas skogsstig tillsammans med Nicolas. Men hon är nu så spänd att hon knappt kan registrera det välkända mansansikte som vänds mot henne då och då. Pojken hon minns och den vuxne man han blev och hon vill vara hans kvinna och ingen annans och intet annat. Denna enda önskan och inget därutöver. En så stark nervspänning som hon nu utsatt sig för håller inte i längden. Den följs så småningom av en svacka av dovhet och overklighetskänsla. Och en slags låt-gåkänsla. Mekaniskt frågar hon något om hans arbete med den omskrivna medeltidspjäsen och lyssnar sedan på hans bekymmer. Nicolas tycker att en del i gruppen bara vill se det förflutnas övertoner av exotism; ålderdomliga seder och vad som för en nutidsmänniska blir blott och bart primitiva beteenden. Vissa i gruppen förnekar med andra ord den samhälleliga aspekten. Det främmande och bisarra i en förfluten epok kan alltid göras spännande och färgrikt och därmed dra publik. Bidraga till en lättköpt succé.


Hon förstår till hälften. Nicolas förklarar så pedagogiskt och klart; Lisbeth anar hur dominerande hans argument måste bli i en arbetsgrupp. ”Nu måste vi göra så här och så här...” Hon minns hur han ledde deras lekar förr – när hon inte övertog befälet förstås. Han stod för fantasilekarna då för länge sedan; hon för det praktiska. Lisbeth småskrattar för sig själv och han ser förvånat på henne. Så undrande att hon måste berätta varför hon skrattar åt honom.

Du är dig då så lik från förr. Alla tjusiga planer och högtidliga utläggningar. En ironisk liten attack från hennes sida som han faktiskt tycks gilla; kanske också anser berättigad. Han har aldrig kramat om henne när de träffat varandra. Aldrig någon kamratlig kram så som de flesta ändå ger varann efter en lång tids uppehåll i en vänskapsrelation. Han är på sin vakt mot att ge för mycket av sig själv; för stora löften om vänskap och engagemang. Detta som så många ber honom om.

De har kommit fram till konvaljedungen och den lilla kullen. Där man kan duka upp matsäck i mossan och sitta på den torra ännu solvarma marken. Men det har faktiskt börjat skymma en aning och värmen kommer snart att vara försvunnen. Hon har med sig bröd och smörgåsmat och varmt, starkt kaffe. Det här med en läcker utflyktspackning kan hon verkligen åstadkomma. Hon har till och med kommit ihåg den lagom stora, hemvävda duken att ställa allt på; en liten flaska med den bästa konjak hon kunnat få fatt på och en turkisk söt kaka till dessert. Han ser beundrande på hennes pyssel och frågar hur en axelväska har kunnat rymma så mycket. Hon har trollat med spriten för att få honom mer öppen; och mer ”snäll” kanske. De är ju ändå ensamma här hos liljekonvaljerna och så ful är hon väl inte? Inte några röster från människor i tystnaden i skogen men de lyssnar till koltrasten.

”Å, koltrasten en försommarkväll”, säger hon. Tänker hon? Lisbeth är bra trött nu och orkar inte skämta och maskera sig själv så bra som förut. Det skymmer mer och djupare mellan träden och nu drar hon sig närmare Nicolas. Vill att han ska berätta mer om sin mor och mer om sina andra relationer i den inre krets där han själv vistas. Hon sträcker ut handen och nuddar vid hans axel. Nicolas! Han far upp och stirrar på henne. Hon är också på fötter nu och deras ögon möts. Han har blivit skrämd av hennes blottade känslor och lite äcklad och ser stumt rakt in i henne. Sedan vänder han ryggen till och blir stående frusen till sten och med blicken ut mot skogen. Tänker han börja tala? Förebrå henne? Få henne att bli skamsen och självföraktande. Det besvikelsens raseri som griper henne har ingen botten och ingen sans.


Kniven ligger där bland koppar och glas och är snabbt – o så snabbt – gripen och brukad. Hon är maximalt vältränad och smidig och det är ögonblickets verk att kasta sig framåt med vapnet. Koncentrerat och snabbt. Han har fallit framstupa med ansiktet mot marken och knivbladet står upp ur ryggen. Hon vänder och flyr stigen bortefter, springer först men saktar ner så småningom. Sätter sig på en sten; allt är till en början kaos och mitt i en snurrande värld finns en bild. Dödens scen är med fruktansvärd skärpa fotograferad i hennes medvetande. Marken med sin uppdukade fest och den framstupa mannen. Så klarnar hennes medvetande och hon inser att den kvarlämnade axelväskan och alla andra kringspridda ting kommer att kunna spåras till henne. Även kniven som är speciell och av särskild kvalitet. Hon sitter där på stenen och låter tiden rinna undan. Det har mulnat och en regnstämning börjar kännas.

Hon reser sig till slut och går tillbaka och hon säger till sig själv att det är dags att röja upp efter sig. Verkligen dags att städa undan. Lisbeth Olsson plockar ner alla kringströdda saker i sin väska och drar kniven ur Nicolas rygg och spanar sen omkring sig för att utröna var Nicolas själv kan gömmas undan. Tänker att det stora hallonsnåret blir bra för där kommer nog ingen att gå på ett bra tag. Hon vet att Torpet ligger bakom dungen men ibland är dess invånare bortresta långa perioder – detta känner hon till genom småstadsskvallret. Hur som helst så syns hon inte därifrån nu och längre än till snåret orkar hon inte släpa honom. Inget bra gömställe men det får duga.

Förr har hon alltid beklagat att så få människor ids gå ut på en skogstur. Att skogsstigarna nästan alltid är tomma på vandrare. Nu har hon all anledning att välsigna denna sakernas ordning. Kniven kastar hon i den mörkaste och dyigaste tjärnen. Då och då far en frossbrytning genom henne där hon går den långa vägen tillbaka till bilen. En grön Golf och just den biltypen och den färgen har många människor i Solberga och på Solbergas landsbygd köpt. Och varför skulle någon uppmärksamma en bil som står i en glänta eller anteckna bilnummer och forska efter ägare. Möjligen om den blir stående där i flera dagar. När man hittar Nicolas finns där nog ingen koppling mellan denna bil och honom.

Lisbeth har nu börjat fundera över sina försvarsmöjligheter. Men hon längtar hem. Hem till sin lägenhet som är hennes trygghet och skydd. Där hon valt varenda möbel med största omsorg och dit hon sälla bjuder någon. Utom Henrik som är hennes bussige lillebror och som behöver vara ifred ibland och då söker sig till henne och hennes tysta lägenhet.

När hon väl är inomhus kommer frossbrytningarna tätare och hon tänker ta ett hett bad för att få slut på det skramlande frysandet. Hon står vid köksbordet och tänker om igen och om igen: ”Stackars Lisbeth vad har du ställt ställt till för dig, stackars Lisbeth”.


Gråten är tyst och bitter, tårarna rinner ljudlöst nerför kinderna. Inte en snyftning; hon hjälper inte till med gråten. Den bara finns där. Det ringer på dörren men hon kan inte öppna som hon ser ut nu; kan inte utsätta sig för några frågor. Kan inte tala och inte svara i sitt förstörda tillstånd. Det ringer flera gånger och intensivt. Måste vara brodern; ingen annan skulle söka henne så sent på kvällen. Lisbeth står blickstilla och när hon hört stegen dö bort släcker hon ljuset i hela lägenheten utom i badrummet. Morgondagen måste genomlevas och hennes vardagsjags roll ska spelas. Nicolas är död och nu känner hon äntligen att hon inte längre är bunden till honom. Plågan har fått ett hastigt slut och det gäller för alltid. Kärlekens tortyr har lämnat henne men efter en tid kommer skulden och straffet att inta den platsen. Morgondagens stjärna är svart men ännu känns inte greppet fullt ut.



5.

Först kom journalisterna från Solberga tidning. Då hade sensationen ännu inte hunnit växa till sina rätta proportioner. Ingen visste ännu vem den knivmördade var. Att han faktiskt var ett välkänt namn i teater- och konstnärskretsar. Det skulle komma mycket mer tidningsfolk senare och Torpet och stigen och det skylande snåret skulle fotograferas och rapporteras ur alla tänkbara vinklar.

Ingegerd flydde redan innan Solbergas journalister nått fram. Hon fick låna lägenheten av Stina och Bengt-Erik och de flyttade i sin tur ut till Torpet. De var båda nästan onaturligt snälla mot henne och ställde upp med allt. Bara log tröstande mot henne och kramade henne och sade hela tiden att: ”Lilla Ingegerd detta skall vi ordna. Det reder upp sig ska du se. Journalisterna försvinner ju så småningom och allt blir som vanligt igen!”

Hon hade redan i början gjort klart för de poliser som hörde hemma i Solberga att hon inte under några omständigheter ville låta sig intervjuas eller fotograferas. De hade faktiskt förstått. Hade till slut insett att Torpet var hennes plats i tillvaron och därtill hennes paradis och att hon försökte skydda sig och sitt. De lovade att inte utlämna henne och hon gav dem – för det måste hon – telefonnumret till lägenheten och försäkrade i sin tur att hon skulle stanna kvar i Solberga så länge de behövde henne. Givetvis. Småstadsskvallret visste mycket om de flesta av stadens invånare och Ingegerd var känd som en något för aktiv naturentusiast. Kanske en av de gröna. Så hade hon i ett par omgångar ställt ut sina akvareller i mer eller mindre omöjliga lokaler. Och i bankens fönster. Säkert visste Solberga också att hon inte fick sålt särskilt mycket. Men kan staden misstänka en medelålders kvinnlig akvarellmålare och översättare för ett knivmord? Eller kan polisen det? Det hade dröjt en stund innan det gick upp för henne att hon faktiskt kunde höra till de misstänkta kring detta mord. När denna insikt väl var där fick den till följd att hon kanske överdrev rollen av världsfrånvänd natur- och konstdyrkare. I verkligheten var hon mer praktisk och vardaglig än hon nu ville visa. En slags krypande obehagskänsla drev henne att dölja sig bakom påhängda beteckningar. Hon önskar göra sig oförarglig och ofarlig.


Tack och lov var lägenheten sval och dagarna därutanför molngenomblåsta. Sommarsvala men inte kalla och det gick alltså att arbeta inne i lägenheten. Hon måste bita tag i något rejält för att blockera hela upplevelsen. Försöka att åtminstone för stunden glömma den döde med blodstrimman från munnen. Hon hade hittat den franske skådespelaren och pamflettskrivarens namn och även en av hans ”noveller” i en höglitterär och tämligen okänd tidskrift. Skådespelare (taskspelare sa man på svenska på den tiden) och därmed någon i samhällets utkanter. En man som skrev rätt så oanständiga berättelser från det som då var Paris fattigkvarter. Sent sjuttonhundratal.

Han hade aldrig nåt något erkännande för sitt skrivande och att han fiskats fram ur glömskans djup berodde på de politiska pamfletter han sammanställt. Skrivna på uppdrag från radikala politiska grupperingar. Pamfletterna var historiskt intressanta och så kom novellerna med upp i dagsljuset av en slump. På sin tid hade de tydligen avnjutits av den dekadanta överklass som ville kittlas av skildringar av populasens otroliga och lortiga leverne. Översättningen av hans text hade hela tiden varit oerhört arbetsam; en kamp med ett gammaldags språk och egendomliga uttryck och termer som för längesedan glömts – även i Frankrike. Men hon tyckte ändå att Jacques Penelon förtjänade insatsen. Han var kanske inte någon stor konstnär eller helt gedigen litterär begåvning men de parishistorier han skrivit var så hårdhänt ärliga och realistiska att denna öppenhet hade ett värde i sig. Sån tur att han upptäckts av ett etablissemang som lämnat den värsta förljugenheten bakom sig. Ett tidigare Sverige skulle inte ha uppskattat honom. Frågan var nu ändå om hon skulle lyckas placera översättningarna i ett sammanhang som gav någon ekonomisk utdelning.


Mitt i allt detta hade hon också ringt Andreas i London. Hon hade varit mycket försiktig med formuleringarna; hade sagt att ”vi” har hittat en död man vid dungen bakom stugan. ”Vi” lät inte så dramatiskt och utsatt. Hon gled undan i sina förklaringar och försäkrade gång på gång att hon mådde bra och just nu bodde inne i stan. Hon ville inte att han skulle störta hem för att ta hand om henne – det skulle kännas så krävande. Aldrig skulle hon erkänna hur rädd hon var.

Hon måste givetvis omgående skriva ett långt brev och berätta allt som hänt; med alla detaljer. Andreas fick lita på att hon kunde ta vara på sig själv. Nu som alla gånger tidigare när hon hamnat i jobbiga situationer. Och så hade hon ju Stina och Bengt-Erik. Men sanningen var att Ingegerd längtade efter sin trädgård. Efter grönska och dofter därute – hon var ju reellt sett fånge i staden och i andra människors hus och hem. Bortmotad från sitt eget av sin icke kontrollerade rädsla och andra människors nyfikenhet.



6.

Hans plånbok och körkort fanns kvar i fickorna och det förhållandet gjorde identifieringen snabb och lättgenomförd. Att plånboken fanns där berättade också klart att han inte rånmördats.

Först ringde man Stockholm och Nicolas kolleger, sedan gick spåret tillbaka till Solberga och teatergruppen. De polismän som sedan talade med gruppens folk vill få klart för sig vem som var ”ledare”.

”Ni har väl någon ansvarig?” De bestämde sig för att det nog närmast var Anders Renberg som fick ta på sig den titeln.

Den dagen Nicolas dödades hade de grälat om pjäsen. Skrikit och gapat, slängt i dörrar och någon hade kastat ut en bok genom fönstret. De höll till i en stor tom lägenhet de hyrt på ett korttidskontrakt. Grannarna rapporterade gärna om bråket. Slagits hade de där teatermänniskorna förstås inte gjort – det kunde man faktiskt räkna dem till godo. Och de hade bråkat många gånger förr utan att det på något sätt fått katastrofala följder.

Förhörsledarna frapperades av att Nicolas Lindgrens ”fästmö” Charlotte tog meddelandet om mordet så lugnt. Vad hade hon tänkt när Nicolas inte kom hem den natten?

”Men herregud, vi håller inte koll på varandra på något sätt. Nicolas tillbringade sina kvällar och nätter var han ville”.

Under dagen sedan, när han då inte dök upp när de ju var mitt i repetionsarbetet? Undrade hon inte då? Eller slog larm på något sätt?

”Men ni kom hit redan på eftermiddagen och berättade vad som hänt. På förmiddagen var vi för övrigt alla förbannade på honom. Vi tyckte att han svek och bar sig åt. Och det skäms jag inte för att erkänna”.


De höll på länge så och bollade med henne. Till slut blev hon trött och ville börja gråta bara av den anledningen. Hela tiden önskade hon så förtvivlat att det som hände runt omkring henne inte skulle vara sant. Att händelserna skulle visa sig tillhöra en annan värld. En sådan mardröm som denna finns bara inte. Varför skulle Nicolas ha gett sig iväg långt ut i skogarna och bli dödad? Knivmördad som det stod i tidningarna. Absurditeterna höll på att spränga henne. När journalisterna sedan föll över dem grät hon äntligen. Grät i konvulsioner och de kunde inget få ur henne. Anders måste leda undan henne och till slut frågade han på fullt allvar om hon ville till sjukhus. Läggas in så att hon fick vara ifred?

Bara inte till en psykklinik. För guds skull inte det! Anders menar att han då aldrig tidigare kunnat se att hon varit så engagerad i Nicolas att det skulle motivera de här utbrotten. Att hon skulle behöva klappa ihop så här totalt.

”Det är inte bara det att Nicolas är död. Det är så otäckt alltsammans”.

Anders tror att han förstår. Och poliserna plågar honom också.

Varför brukade han och Nicolas Lindgren alltid gräla om gruppens arbete? Var det egentligen rena personliga motsättningar eller gällde det bara arbetet? Ville Anders vara snäll och berätta hur morddagens uppträde egentligen började?

”För vardagsmänniskor är säkert konstnärers meningsutbyten svåra att förstå. Men vi är verkligen ända in i märgen engagerade i vårt skapande – och var och en vill göra sin syn gällande”.

Anders menade egentligen inte att reta dem med denna sin attityd av konstnär i försvarspostion mot brackor. Repliken flög ur honom liksom av sin egen kraft. Sedan kom de ändlösa tragglande förklaringarna om hur gruppen arbetat. Han förklarar och försvarar och menar att diskussioner blir oundvikliga i början av arbetet med en pjäs. Den centrala mordkommissionen kopplas till slut in eftersom den lokala polisen inte får någon rätsida på utredningen och så förhörs Anders och Charlotte och alla de andra i gruppen på nytt. Med delvis andra frågeställningar. Nu går de på Anders på allvar och frågar om han ändå inte känt till timmervägen bakom Torpet?


”Men hur i guds namn kan jag känna till en skogsväg i en trakt jag aldrig besökt tidigare?” De har hela tiden för sig att Nicolas dödats på timmervägen och därifrån släpats till snåret. En annan teori är att kroppen körts dit med bil och lyfts ur där för vidare befordran ut i terrängen. Till allt elände är det så att Anders under morddagen tagit sin bil och kört stockholmsvägen ända upp mot Örebro. Kört en långtur för att lugna sig och tänka igenom utståndna meningsutbyten (ett för svagt ord för bråket). Han hade varit helt ensam i bilen och de pressar honom också om detta. Han har tur för flickan som serverat hans middag däruppe i Örebro minns honom. Han hade skämtat med henne och sagt något fånigt om att en snygg tjej som hon inte borde slösa sina talanger på killarna i en småstad. Trams och snack i vanlig stil som han faller tillbaka i ibland och sedan skäms över. Denna gång var det vår herres hand som dirigerade fånsnacket.

Han mindes något så när vad restaurangen hette och den kunde letas upp och servitrisen likaså. Han hade alltså ett alibi. Tidsmässigt inte helt vattentätt men han hoppades att det höll ända fram.

”Du är tamejfaen inte klok! En kille som vandrar i det blå och skiter i ansvar och ekonomi. En som låter andra betala sina vackra ideal och som alltid glömmer andra människors berättigade krav. Du är en djävla skitstövel egentligen, min käre Nicolas.”

Ja, vad allt hade han inte den dagen kallat den stackars Nicolas. Som – vid gud – hade haft vett att ge igen med andra argument och rakt motsatta förebråelser. Om Anders böjelser för det förenklade, om det förmenta tvånget att alltid ta hänsyn till ekonomin trots att djärvare satsningar skulle gått så mycket bättre hem hos publiken. Skulle gett dem succéer i det långa loppet. Antagligen hade Nicolas haft rätt. Det vill säga han hade rätt men allt anslagstiggande, alla bönebrev till olika kulturbyråkrater hade nästan knäckt Anders. Om allt bara varit generösare kring dem så skulle Nicolas fått fria händer. Nicolas som var så skärpt kände säkert de givande trenderna i luften. Trender var egentligen fel ord; förändringar i attityder och samhälle var rätt beteckning. Och dessa tecken och vindar nådde alltid de begåvade och känsliga först. Nicolas ville lyfta fram förändringarna som levde sitt nya liv under vardagens yta. Låta djupet leva på bekostnad av det lättillgängliga som han ofta sade.

Han drog en stor publik till sina föreställningar bara genom sitt utseende. Gamla tanter kom och bad om autografer för att få vara nära honom och kanske kunna växla några ord med honom. Sen sa de att han liknade en ung gud. Kläckte på fullt allvar ur sig såna överdrifter. Överdrift? De gamla kvinnorna tyckte så och det borde få stå för dem. De var kanske häxor som visste mer än någon annan. Småtjejer skramlade ihop sina slantar och gick på flera föreställningar i rad för att se sin Nicolas – pjäsen i övrigt sa dem förmodligen inte mycket. De tiggde autografer de också. Autografjägare gav status åt en föreställning och Nicolas skrev snällt i alla block men såg ibland lite förvånad ut.


Nu när polisen frågar och frågar blir Anders varse konflikter mellan sig och Nicolas han aldrig tidigare fördjupat sig i. Han hade förr tolkat sina känslor ytligt: vetat att han själv var avundsjuk på Nicolas ”kultiverade elegans” som recensenterna alltid talade om i sina spalter. Och svartsjuk för Charlottes skull. Men alltid trott att han och Nicolas innerst inne var kompisar ändå. Trott att han gillat och accepterat Nicolas trots att alla bra roller gick till ”mångas drömprins” och trots detta med Charlotte. För visst hade han alltid sagt till sig själv att Nicolas det är en genombra kille; ärlig till hundra procent. Att de var konkurrenter var liksom en helt annan sak – och Nicolas ställde ändå alltid upp för gruppen och deras gemensamma arbete.

Nu glider allt detta för Anders och han börjar tänka annorlunda. Hade han kanske verkligen hatat Nicolas? Och varför i helvete hade han själv stannat kvar i gruppen. Kanske hade en annan teatermiljö erbjudit i vart fall något lugnare omgivning och arbetsro. Och han skulle sluppit konfronteras med Nicolas varje dag. Nu satt han här och var fortfarande inte helt befriad från misstanken att han haft ihjäl Nicolas i ilska och svartsjuka. Djävlars djävlar och herregud i himlen. De samlades alla en kväll kring tända minnesljus och tvingade sig att vara lugna och att tala om Nicolas på ett värdigt sätt; utan att spekulera i vem som mördat honom. De ville bara minnas. Någon läser en av dikterna i Nicolas bok och flickorna gråter stilla. Alla känner vem han kunde blivit – utvecklats till – om han fått leva.

Sedan är de ändå obönhörligt tillbaka till ett mord. Inte en död genom sjukdom utan ond, bråd död. De går igenom Nicolas bekanta i Stockholm. Fadern, som varit så missbelåten med sonens arbete och sätt att leva. En utflippad kille som Nicolas ställt upp för och som sedan hängt efter honom i flera år. Äldre teaterledare och andra i samma ställning som försökt tvinga på Nicolas sina tankar och sina arbetssätt. Här finns ju mycket att tänka igenom och vända och vrida på.


Några egendomligheter har till slut vaskats fram som de tänker meddela polisinspektören. De kan knappast besöka honom i samlad trupp och Anders får uppdraget att kontakta den omtalade (och fruktade) Berger. Anders ska stryka under att detta är lösa trådar som upptäckts under en kvällssamvaro. Killen som skrivit texten till pjäsen och som också skulle fungera som regissör ser helt urlakad ut. Förbannar troligen ödet som när han äntligen kommit så här långt med ett arbete första gången han nått nästan ända fram – nu ändå satt käppar i hjulet. Och vilken helt absurd historia han blivit inblandad i och vilket osannolikt hinder. Förhörd av polisen gång på gång. Han själv och hela ensemblen. De är alla ledsna och rädda men ändå solidariska – ingen skyller på någon annan eller hittar på något dumt skvaller. Alla ställer också upp för Charlotte och Anders. Och det visar att det är kvalitet på gruppen här.

I dessa banor tänker en mycket ung textförfattare och försöker lyfta sig själv över det värsta. Anders börjar helt kallt spekulera i vem de kan få som ersättare för Nicolas. Alla är nu eniga om att arbeta vidare – det är kanske det sundaste sättet att ta sig igenom och behandla dessa händelser. Anser de som är inne på att psykologisera och djupsnacka.

Vem ska ersätta Nicolas? Anders blir mer och mer medveten om hur Nick fungerat som ett starkt kort och en draghjälp i reklamen när man presenterat en pjäs. Naturligtvis. Så även efter döden har han ett grepp över dem. Han var en del av deras framgång. Anders själv kommer nu verkligen ALDRIG att glömma Nicolas – även om han kommer att lägga ner mycket kraft på att försöka.


Charlotte gråter och går fram och tillbaka i sitt rum hela nätter. Hon baddar ett uppsvullet ansikte då och då och stirrar sig i spegeln. Hon vet att Anders är därute någonstans och vakar över henne. Bussiga Anders, hur mycket av tacksamhet är hon skyldig honom nu? I skuld för all framtid? Att förhållandet med Nicolas skulle ta slut en dag, det hade hon känt hela tiden. Men inte att det skulle bli på det här sättet. Hon hade trott att hon själv skulle få kraft att ställa till en uppbrottsdramatik och sanningsenligt kunna förklara att hon ville ha ett annat liv. Med barn och trygghet och normala inkomster. En egen bostad – ett hem. Det hade hon planerat att säga till Nicolas när den rätta dagen kom. Hon är ingen himlastormare som är beredd att offra allt för drömmar och ideal. Så adjö Nicolas.

Charlotte fortsätter sin vandring. Tror de idiotiska poliserna verkligen att hon hetsat Anders på Nicolas? Tror de det? Som om hon inte skulle kunna kämpa sina egna strider. Charlotte har kommit till det stadiet att hon bara kan vrida sina händer i teatralisk hysteri. Fast den är dessvärre äkta.


Längre fram på sommaren tar Anders åter kontakt med Christian Berger – fortfarande mordutredningens chef. Som skäl anger han en avlyssnad replik under ett telefonsamtal Nicolas haft samma dag han dödats. Han vill berätta hur det slumpat sig så att de inte förrän nu kommit att tänka på denna detalj. Han sitter framför Berger och är synbart nervös. Men de har ju träffats förr och känner varandras sätt att agera och Christian ber honom dra hela sammanhanget från början.

”Ja, du vet ju att gruppens flickor var väldigt fästade vid Nicolas. Ibland som tänkt älskare och ibland som en slags pappagestalt. Därför hängde de ikring och spionerade så smått på honom och på vilka personer han träffade i olika sammanhang. Hans kontakter.”

Berger gungar bakåt i stolen och knäpper händerna bakom nacken. Nickar lugnande åt Anders.

”Fortsätt du”.

En av flickorna hade i dagarna av en tillfällighet kommit ihåg något Nick sagt i telefon den ödesdigra dagen. Hon är bergsäker på att vid ett tillfälle hade han svarat någon: ”Ja, det passar bra att vi träffas vid fontänen”.

Att hon så klart mindes denna enda replik nu berodde enligt henne själv på att hon tänkt på Stortorget i Solberga och fontänen där. Något med detta sammanflätat hade dykt upp i minnet helt enkelt. Anders ser osäker ut och frågar nästan skamset om en sådan avlyssnad lösryckt samtalstråd kan hjälpa Christian på något sätt.

”Det indikerar väl ändå att Nick stämt möte med någon? Någon som inte tillhört gruppen?”

Berger nickar och antecknar och sitter sedan tyst. Det kan ju vara vem som helst Nicolas talat med. Någon från turistbyrån – gruppen hade haft mycket att göra med just den avdelningen av Solberga kommun. Skulle den okände som ville ha ett möte vid fontänen sen kört ut med Nicolas till skogsområdet?

”Du är säker på att denna Mia minns så här bra efter ett par månader”.

Det tror Anders. Först var allt kaos kring dem när det hemska hände, men sedan kan ju mycket komma att klarna. Det tycker han nog är rätt naturligt. Mia hade fått en alltför stor respekt för Christian och vågade inte själv komma med sin berättelse – något som också är rätt naturligt!


Christian betraktar forskande Anders Renberg och undrar om detta var hela hans ärende? Något mer som kan hjälpa till i utredningen har de tyvärr inte nåt fram till, men Anders vill fråga Christian om ett par ”polistekniska saker” som han kallar det. Han skruvar sig och har det svårt men lägger sedan fram sina bekymmer. Han vet att han själv misstänkts och att hans utflykt till Örebro noga undersökts. Han har känt detta fruktansvärt pressande och kan inte komma förbi sitt obehag och sina farhågor. Han vill helt enkelt fråga Christian om han fortfarande är misstänkt och hur länge de har en juridisk rättighet att se honom som en presumtivt skyldig.

Inspektör Christian Berger ställs inför en överraskande svårighet. Vad svara på detta? Han får göra en kringgående rörelse och något blanda bort korten.

”Du är i dag inte misstänkt för något i samband med Nicolas död. Det vill säga inte mer misstänkt än någon annan som vistats i Solberga den kvällen. Men utredningen är inte klar och blir – märk väl detta – inte avskriven förrän vi häktat en skyldig”.

Det är ungefär vad han kan (eller får) svara Anders som ju knappast blir lugnad av den deklarationen. Så Christian fortsätter samtalet och sätter in all sin kraft på att få Anders att förstå varför han inte kan ge något annat besked. Han lockar ur Anders hans tankar kring Nicolas och hans skuldkänslor. Ångern över att han varit så hänsynslös i sin kritik mot Nicolas som han faktiskt varit. Christian Berger tar sitt polisarbete på ett särskilt sätt och det långa samtalet slutar med att han sitter där och tröstar Anders. Inget ytligt tröstande nonsens – det vore för billigt. Han bemödar sig om allvar och insikt och kanske ser Anders Renberg något lättad ut när han lämnar polishuset. Han är inte mer misstänkt än andra och han borde dessutom inte ha dessa tunga skuldkänslor som han arbetat upp.