Första delen

Morgnarna är ljuvliga. Nu är ensamheten en tillgång, en gåva att glädjas över. Ritualen med hett och starkt te till brödet och det salta smöret drog hon alltid ut på. Satt länge vid köksbordet med detta enkla morgonmål. Älskade och beundrade utsikten mot ekdungen alla årets dagar. Den tidiga våren när grenarna stod svarta mot en blådisig himmel eller som nu fyllda av nyss utslagna löv. När Andreas var liten hade de lekt en lek: Tänk om varje blad på ekarna kunde förvandlas till en hundralapp. Så rika vi skulle bli! Och sedan fantiserat om allt de skulle köpa för pengarna; en liten snäll häst och reparera stallet och...

I dag kände hon sig ovanligt frisk och utsövd, beredd att ta itu med dagen. Men någonstans fanns en obestämd oro – det måtte väl inte vara något krångel med Andreas i London? Hon fick inte tänka så mycket på honom, inte sjunka ner i sin omsorgsångest. Och det lätta stråket av obehag berodde säkert på natten. De mörka nätterna. Hon fick vara tacksam om hon sov till fyra på morgonen. Då var det redan ljust och uppvaknandet innebar ingen skräck; hon kunde somna om.

Att vakna tidigare – i mörkret – och sedan ligga vaken i timmar och lyssna efter ljud. Efter krafsningar och skrapningar, efter steg. Varför kom hon aldrig över sin rädsla för mörker. Stina och Beng-Erik hade ju bott härute i åratal och aldrig noterat något skrämmande. Men skogskanten bortom åkern såg ändå så hotfull ut och bar med sig minnena från barndomen. Minnen som de andra inte tyngdes av. Hon kontrollerar sig i den snälla spegeln i vardagsrummet. En spegel som gör henne lite yngre, lite slankare och som tar bort rynkor från ett åldrat ansikte. Tänk att hon har en så finurlig (dimmig!) spegel. Hon hjälper den genom att köpa nya kläder och obarmhärtigt slänga de plagg som modet klassat som passé. Och genom att sätta på en gnutta läppstift. Även de ensamma dagarna. Ingegerd Larsson är kanske en svag och rädd människa, men hon tänker kämpa alla sina strider med höjt banér och till slutet.


Nu på morgonen skulle hon gå en inspektionsrunda. ”Jag kontrollerar mitt gods, mina vidsträckta ägor”, brukade hon tänka. Att inspektera violbeståndet, de ännu inte utslagna prästkragarna och vattennivån i bäcken hörde till. Inget av allt detta ägde hon i realiteten men hon hade kanske gjort växandet där möjligt och livsdugligt. Som de arbetat med att röja i markerna omkring Torpet. Vi röjer för att ge ljus och luft, brukade de säga. Vi vill inte riva ner men städa. De hade sått ut ängsblommor på nytt i de uppröjda gläntorna. Planterat ut blåsippor och satt hasselbuskar. Allt för att återfå den vackra natur som en gång frodats där. Till konvaljedungen ledde flera stigar från stan och hon visste att folk brukade parkera sina bilar utefter landsvägen och sedan ta sig dit till fots. Utflykter som mest skedde på helgerna.

Det var väl okej med det; bara de inte trampade ner så förbannat där de drog fram. Konvaljer fanns det här i såna massor och hon unnade verkligen andra människor att få njuta av dem. Hon gick bakom stallet och följde dikesrenen fram mot dungen. Hon tänkte ta tvärt av och tvinga med Stina hit i dag. Kanske bäst mot kvällningen. Stinas hysteriska ormrädsla brukade hon hantera genom att gå före i gräset. Trampa och stampa så att den andra inte skulle vara rädd utan förstå att alla ormar slunkit bort i detta oväsen. Såna fobier vi alla har! Jag för mörkret och hon för reptilerna. Så rädd att hon inte ens törs plocka konvaljer utan min hjälp.

Det hade regnat på förnatten. Ett ovanligt kraftigt regn för en juninatt och allt var blött och fuktigt men solen kämpade för att torka upp. Inte ett moln på himlen nu och det blå som ett svindlande djup.

Höll det vackra vädret i sig skulle värmediset komma senare på dagen. Göken ropade. I söder som vanligt. Åt detta förment illavarslande ropande var inget att göra; i alla tider hade dessa sommarfåglar hållit till just i den södra skogsdungen. Och låtit höra sitt hedniska hoande därifrån. Vad skulle hon ta sig till med det jättelika hallonsnåret bakom stallet? Förra året hade det gett dåligt med vildhallon – förmodligen började hallonrevorna bli för gamla. Hon funderade på att använda röjsågen på det enorma snärjet. Det skulle sedan förhoppningsvis komma nya plantor som gav bättre skörd. Hon balanserade iväg på dikesrenen bortåt hallonen för att se hur där tog sig ut nu. Varför satt det så många kråkor i björkarna? Det verkade som de bevakade snåret, hon såg svarta ögon blänka i svarta fågelhuvuden. Nu teg de men de hade skränat för en stund sedan. Ljudet fanns registrerat hos henne. Hade de kanske en harunge därinne i en grön hallongrotta? De kunde vänta länge och envist det visste hon. Någon hade trängt in i snåret, hade hårdhänt banat sig väg över knäckta revor och nertrampad jord. ”Jag tror folk är galna. Än finns det väl inga bär att plocka här!”

Hon muttrade högt och såg på de svarta fåglarna i björken och sedan visste hon att något inte stod rätt till.

Men den nyfikenhet – som också var hennes – den tvingande och absurda vetgirighet som driver dig att köra närmare och se på en trafikolycka (beskåda fasan) trots att du vet att du inte borde, den förde henne nu in mot snåret.


I det undermedvetna visste hon att det som fanns därinne inte kunde skada henne. Det levde inte och fåglarnas beteende visade detta. Alla reflekterande tankar var borta men urgamla instinktiva och från djupet fungerade väl och hon gjorde vad hon skulle.

Det var en ung man och så vacker. Långt mörkt hår och ett finmejslat ansikte med Che Guevaras mun. Hon hade sett honom förr det visste hon på denna underliga, inre och allvetande, djupförstående väg. Utanför sig själv och utanför det vardagliga beteendemönstret. Det lockiga håret räckte ner över halslinningen på det säregna plagg han var klädd i. Varför bar denne man ett medeltidsplagg? Det snurrar i hennes huvud. Kanske var detta en gestalt från längesedan som arkeologernas utgrävningar vid Ristorp väckt upp och materialiserat här. Det hade kommit litet blod från munnen, blod som regnet inte hunnit tvätta bort och som runnit ner mot halsen. Flugorna hade redan börjat sin undersökning. Kröp i ögonvrårna, vid näsvingarna. De mörka ögonfransarna låg otroliga och fjärilslika mot kinden.

Hon var i trance och tordes röra vid hans hand. Sedan reste hon sig från sitt knäböjande och ville springa mot huset men tvingade sig i stället att gå långsamt, mycket långsamt.

Med ett återvändande normalt medvetande kom skräcken. Paniken dunkade inom henne. Ändå försökte hon – och försökte om igen – att tänka rationellt. Körde handen i jackfickan och konstaterade att bilnycklarna fanns inne i Torpet.

Stod någon i skogskanten och iakttog henne? Skulle närma sig huset när hon väl kommit in? Det var för långt att springa till herrgården och be dem slå larm. Och just i dag syntes inte en själ ute på fälten. Hon var en ensam kvinna och hon hade lång väg till närmsta granne.

Händerna skakade och hon lyckades endast med stor möda få upp dörren. Hon ville inte vara inne i huset, hon var instängd där; fångad. Vardagsrummet blev en fälla, en täckt fälla. Så många gånger hon slagit larmnumret i sina nätters skräckfantasier. Etta, etta, tvåa. Alltid drömt att händerna inte förmådde lyda henne. Telefonrösten frågar nu vart hon ska: ”Polisen. Det har hänt något här!”

Då kommer en förmanande byråkratstämma in och förhör sig omständligt om vad det gäller och om det verkligen är polisen hon behöver tala med. Vill inte släppa fram henne. Då blir hon plötsligt helt normalt arg. Känner att hon måste ta sig samman och låta vederhäftig annars bryr de sig inte. Tror att hon är en hysterika som sett syner. Hon blir snärtig i rösten och skrämmer det mänskliga hindret att koppla henne vidare.

Det går bra nu att förklara. Hon heter så och så och bor i Torpet. Nära Ristorp och herrgården. Hon har funnit någon som hon antar är död men som också kan vara illa skadad. Kanske tror de henne inte men de kommer. Först bara en ambulans och en polisbil med två man. Hon knyter hela tiden händerna hårt för att inte släppa fram skakningarna. Visar dem var han ligger men går inte med ända fram.


Det kommer nu flera bilar och flera uniformerade poliser och några civilklädda – hon förstår att de senare är chefspersoner av något slag. En av dem hjälper henne att ringa till Bengt-Erik. Han ger order och där kommer en uniformerad man in och stannar hos henne tills Stina och Bengt-Erik dyker upp. De har frågat om allt. Hur dags hon vaknat? Om hon hört något ovanligt? Frågat om igen. För att inte bli betraktad som överhysterisk kärring fortsätter hon att hålla sig själv i ett järngrepp, fortsätter att svara lugnt och förnuftigt. Att vara artig och tillmötesgående.

Hon frågar inte varför han hade en så egendomlig dräkt på sig. Framför allt berättar hon inte för dem – eller för någon annan – att hon ett svindlande ögonblick trott honom vara en forntidsmänniska som en skrämmande dödsgud placerat i hennes väg. Övernaturliga ting var definitivt inte dessa mäns område. De berättar för henne att han troligen dödats kvällen före; knivhuggits bakifrån. Möjligen har mordet skett på någon annan plats och kroppen sedan transporterats hit. Detta är de dock inte alls säkra på.

Chocktillstånd. Nu vet hon att darrningarna och känslan av att frysa kommer av chock. Det hade hänt henne förr när hon blivit skrämd. Hon skäms alltid över sin svaghet och döljer den så väl hon förmår.

Sedan börjar Stina ordna för middagen och de flesta av bilarna är försvunna. Men inte alla.

Bildrättigheter: Foto: Hasse Holmberg/SCANPIX

2.

Lisbeth hade ringt till honom på förmiddagen – hållit en lugn och glad ton – och frågat om de kunde ta en tur tillsammans till alla gamla lekplatser och barndomsupplevelser. När han nu för en gångs skull var i Solberga och hon faktiskt hade en stund ledig. Annars brukade hon arbeta övertid mest varje kväll. Lisbeth visste att inte en nyans i hennes röst fick förråda ett för stort intresse. Hon fick inte ge honom intrycket att denna gemensamma utflykt betydde särskilt mycket för henne.

Lisbeth hade råkat se honom inne på postkontoret när hon själv passerade förbi. Först undrat om hon såg syner eller blivit galen men sen kopplat samman hans närvaro med en liten notis i sin rikstidning om teatergruppen Uranus som arbetade på ett medeltidsspel om Solberga. Hon kände sig inte ha tillräcklig kontroll över nerver och ansikte för att ta kontakt då. Hon måste få tänka ut ett vettigt skäl först.

Sen hade hon listat sig fram och frågat runt och så småningom fått reda på var gruppen bodde. Hon hade till och med förställt rösten när hon ringde och hörde efter hos stans enda tidning. Men de visste väldigt litet om gruppen och vad den höll på med. Verkade likgiltiga trots att teaterfolkets arbete gällde den egna staden. Att gruppen omorganiserats och bytt namn hade Lisbeth inte heller uppmärksammat. Men nu visste hon. Hon tänkte alltid på Nicolas. Alltid. Det var hans ansikte hon såg framför sig varje kväll innan hon somnade – den sista medvetna bilden. Han gick alltid osynligt vid hennes sida på den lilla slutna stadens gator.

En evig olycka att de träffats på nytt i Stockholm den vintern hon läste in sin juridikkurs. Några få gånger hade de varit ute tillsammans. Några fattiga kvällar och han hade inte presenterat henne för sina vänner eller för teaterfolket. Skämdes han för att ens flyktigt känna en så småborgerlig och vardaglig kvinna? Hennes självbevarelsedrift hindrade henne även då att på minsta sätt förråda hur mycket han attraherade henne. Hon höll sitt ansikte och sin kropp på ett svalt plan – ville hon i alla fall tro – och de lyfte tillsammans upp de barndomsminnen som kunde roa honom. Och som också band honom till henne och Solberga. Det enda bandet hon kunde använda. De mindes hur hon en gång hittat honom nerkrupen i källartrappan i grannhuset. Han var dödligt rädd då och det syntes att han hade gråtit. Pojkarna från barnrikehusen var ute efter honom för stockholmsdialektens skull. Hans storstadsaktiga kläder var också ett synligt utanförstående och något han borde straffas för. Fick de tag i honom skulle han råka riktigt illa ut – hon hade sett andra som fått stryk av det gänget. De var en skräck och plåga och stans alla ungar kände till dem och tog sig i akt. Lisbeth visste hur hon skulle lotsa bort honom från farozonen: först in i farstun och sedan ut genom en liten bakdörr, så gången förbi garagen och ut i parken. Han misstrodde henne och hennes flyktväg men hade inget val.

Sedan blev han uppenbart glad över att någon ställde upp så helhjärtat för honom och efter detta tydde han sig till henne. Berättade saker han annars teg om. Att han bodde hos fastern för att det ”blivit stökigt” hemma. Hemma var Stockholm och stökigheten bestod i skilsmässa; i faderns nya kvinna och två tuffa halvbröder. Halvbröder som vunnit faderns hjärta på ett sätt som Nicolas inte förmådde.


Två år lekte de tillsammans och han fortsatte att vara hennes bästa – och egentligen enda – vän. Att alla skolkamrater och alla grannbarnen retades med dem för denna vänskap betydde ingenting; de var bästa kompisar och inget kunde rubba dem i detta. Nicolas hade hunnit bli tolv år när hans mor till sist fick lov att ta honom till sig – efter oändligt tjat och påtryckningar gav fadern med sig. Det betydde att Nicolas återvände till Stockholm. Och för henne betydde det en saknad utan gräns.


Att skriva brev blev fel; hon kunde inte formulera sin ensamhet och sin övergivenhet på ett papper där orden stod stela och barnsliga. Pennan lydde henne inte. Inte kunde hon heller på ett naturligt sätt berätta om småsaker och händelser runt ikring sig. Nick skrev rätt ofta i början, han var duktig även på det området. Allt flöt så lätt för honom – också brevskrivandet. Brev som hon gömt och bevarat och som alltid förvånade henne när hon läste dem nu många år efteråt. Det var så fina formuleringar och så vuxna tankar i texten. En överbegåvad pojkes skrivande.

Allt ebbade så småningom ut och de växlade bara julkort och semesterhälsningar. Nicks faster flyttade från Solberga och Lisbeth förlorade snabbt kontakten även med henne.

När flickorna hon umgicks med började gå ut med killar jämförde hon undermedvetet alla med Nicolas och ingen dög. Trots allt fick hon då och då omkring sig en kille som uppvaktade. Tråkig var hon och inte uppmuntrande och inte intresserad – kanske lockade hennes vältränade kropp någon. Hon visste själv att hon rörde sig snyggt och hade rätt figur.

Tonårsfantasier och drömmar; det var inte bra att de kom att röra sig kring Nicolas och ingen annan. Den snyggaste musiker eller skådespelare på TV eller film var obetydlig jämförd med Nicolas. Men allt stort elände och all himlastormande glädje tunnar av och falnar till sist. Hur starkt allt en gång var känt så bleknar en barndomskärlek med åren. Det fanns ett fel inombords och hon saknade på ett egendomligt sätt känslor – men sådan hade hon kanske varit redan som litet barn. Innan Nicolas kom.



3.

Varför hade det den vintern för två år sedan kommit för henne som en oemotståndlig frestelse att skriva till honom och berätta om kursen i Stockholm och sen föreslå att de skulle träffas? Varför? Hon hade ju varit i Stockholm många gånger förr och aldrig tagit sig för något sådant. Så meningslöst och dumt. Hon borde vetat att han skulle ställa upp och bjuda ut henne. Att de skulle tala om tiden i Solberga och hur bussig hon hade varit och hur roligt de hade haft. Nicolas gjorde oftast sin plikt och var oftast hänsynsfull intill självuppoffring. Detta kom hennes nederlag att kännas ännu bittrare. Tre olika kvällar och tre olika restauranger. För att få honom glad och pratsam gjorde hon upp en slags strategi där hon började med att tala om sina semesterresor. Spanien och England, kanalfärder och ensamma bilresor. De gemensamma minnena från Solberga kom som parenteser då och då. Kunde man vinna en människa med band som var parenteser och flöt under vardagens yta?

Sen gick en bro över till hans teaterarbete ; hans yrke – till honom själv. Hon visste egentligen inget om teater – hade försökt läsa på litet eftersom hon behövde en viss kunskap även för att plocka in lämpliga ”ja” och kritiska ”nej” i samtalen. Annars skulle kanske hennes okunnighet irritera honom. Men litteratur om teater tråkade ut henne. Dock; hon pluggade in några kända namn och litet av teaterhistoria. Att locka Nicolas att tala och trivas; hon lyckades ganska bra och förstod sedan att han var den han alltid varit. En man som levde i teoriernas värld och alltid passionerad för idéer, inte människor. Nicolas var vacker och charmerande och strålande begåvad. Charmig i ordets verkliga betydelse: han trollband. En keltisk prins med grå ögon och mörka lockar. Lockarna just då samlade i en hästsvans utefter nacken. Vit skjorta med öppen krage och slitna jeans. Alltid jeans. Att konstnärsfolk var i sådant behov av sin uniform! Sitt märke.


Hon själv gömde sig vid denna tid i enkla och sportiga kläder. En stil som ingen lade märke till eller behövde kommentera. På något sätt trodde hon sig förstå att djärvare och vackrare kläder skulle kunna förråda hennes önskningar och tankar. Att Lisbeths karaktär var lik hennes strikta kläder ville alla (även Nicolas) tro.

Men hon hon tog alltid på sig halsbandet med den enda stora akvamarinen. Ett smycke hon sparat länge till och egentligen inte haft råd att köpa. Hon bad en bön inom sig: ”Nicolas, tyck att mina ögon har samma färg som stenen i halsbandet!”

Men han såg inte någon sten och visste inte vilken färg hennes ögon hade utan kämpade med att förklara för henne varför Brecht måste anses som passé nu och varför det skulle bli nödvändigt att skapa en annan och ny teaterform. Likvärdig och med samma budskap men med annorlunda uppsättningar; något aldrig förr skådat. Det var en sådan teateridé Nicolas sökte.

Hela tiden lockade hon honom att tala. Att berätta om teatergruppen och deltagarna. Och på den vägen fick hon veta att han hade ett förhållande med Charlotte Schwartz. Som han kallade en underbar kvinna och en engagerad skådespelerska. Men Lisbeth visste när hon lyssnade att han inte bundit sig till denna Charlotte på allvar. En flicka hon sett i någon TV-pjäs för länge sedan. Ett amatörarbete som några ungdomar satt upp – tillräckligt begåvat för att få en del uppmärksamhet. Verklighetens Charlotte attraherade många av kändiskretsarnas män; gamla och unga. Så får man roller och engagemang – men hon var säkert också äkta och hederlig när det gällde. Tydligen djupt bunden till teaterns värld och kanske till Nicolas. Han tog sin sambo för självklar och delade en bit av sin tillvaro med henne.


Nicolas var en prins – inte av is – men av idéer och ickemateriella engagemang. Hon varseblev utan att helt förstå och tänkte därför: eftersom en enskild individ inte i realiteten betyder något för honom kan det lika gärna vara jag som till slut blir hans kvinna. Hon granskade sig då i kapprummens speglar och undrade om även hennes ansikte kunde göras om till något som var värt att visa upp på en kändisfest. Och där började det farliga; hon hoppades något. Sedan kom naturligtvis bakslaget. Han sade sig ha massor med arbete och repetioner och att han tyvärr inte kunde träffa henne på ett bra tag.

Hade han blivit rädd? Hade hon inte kunnat dölja sin hejdlösa förälskelse? Kanske var det sant att han blivit mer upptagen med teaterarbetet, men hon trodde sig förstå något annat och vek genast undan. Aktade sig för att ta kontakt mer den tid hon var kvar i Stockholm. Skrev bara ett mycket neutralt kort när hon kommit hem till Solberga och tackade för trevlig samvaro. Inget mer.

Men det som varit så nära att förblekna och dö ut var nu väckt till liv på allvar. Det var nu och efter detta som han blev hennes ständige följeslagare. Hon var besatt och kunde inte mer befria sig.

Under åren hade hon elakt iakttagit de snygga och självsäkra killar som rörde sig ute i Solberga och i grannstäderna. Diskotekens härskare. Hennes väninnor kunde klösa ögonen ur varann i konkurrens om dessa unga killar och Lisbeth förstod inte varför. Hon genomskådade alltid deras uppblåsthet och skulle aldrig ens orka ge dem någon uppmärksamhet. Tyckte bara att de var så utomordentligt löjliga. Ändå kände hon sig då och då tvingad att röra sig ute i ”nöjeslivet” sådant det nu var. Hon skulle annars bli betraktad som alltför udda och egendomlig. Någon gång verkade hennes attityd utmana en eller annan av de självbelåtna och de kom och bjöd upp och gjorde sig till. Hade antagligen sagt till varandra att nu skulle de ordna en kväll med Lisbeth. En gång brast det för henne och hon talade om för en av typerna – den snyggaste – att han bara var en skit. Ingen riktig människa utan ett ingenting. Ett nichts. Hon gjorde det utan ilska och bara som ett konstaterande. Han förstod inte vad hon egentligen sagt och det hade hon heller inte väntat. - Hon kunde kosta på sig sitt avståndstagande eftersom hon hade en människa som Nicolas att jämföra med.

Nicolas som alltid var äkta – även i sin kyla. Med en känsla och ett leende som kom från honom själv. Hos honom dolde inte ett snyggt ansikte och en säker framtoning ett tomrum. Han behövde inte samla nertrampade kvinnojag för att ge näring åt sitt eget. De kom frivilligt och oinbjudna.

Men hennes vetskap om skillnaderna mellan en äkta och stark personlighet och en spelad styrka ville inte släppa fram en annan och bittrare insikt: Nicolas tillhörde ingen annan människa och skulle alltid undfly alla fångstförsök.

Hon läste alla små notiser om teatergruppen men hon samlade inga urklipp. Visade aldrig utåt något särskilt intresse för Nicolas Lindgren. Att tala om Nicolas med de människor hon hade runt sig i vardagen skulle ha dragit ner och solkat alla hennes drömmar.

De flesta omkring henne hade totalt glömt pojken som bodde i Solberga några år och sedan försvann till Stockholm. Någon gång i sentimentala stunder kunde hennes mor påminna om episoder från hennes barndom: ”Minns du den där Nicolas du alltid lekte med? Hur ni kunde vara försvunna hela dagar ute i skogarna.”

Och hon svarade att: ”Ungar har då så mycket rackartyg för sig”.

Skrattade och ryckte på axlarna. Som åt något som saknade betydelse. Hennes arbetskamrater och andra bekanta drog med henne till olika fester och försökte föra ihop henne med kavaljerer de organiserat fram. Ett koppleri som blev påfrestande och krävde energi att ta sig ur med godkänd diplomati. Oftast kunde hon ändå gömma sig bakom träningen. Varken karateträningen eller orienteringstävlingarna var någon passion för henne men något måste hon ju ägna sig åt och hon kände att den inre pressen släppte lite grann när hon tävlingssprang i skogen. Det som värkte inombords lugnade sig i någon mån. Hon blev tillräckligt trött för att kunna sova bra. Utan drömmar. Hon satt en kväll vid sitt skrivbord med lampan tänd och läste Nicolas brev från förr. Hon ville mana fram hans ansikte och hans själ; ville drömma en medveten dröm och hon sjönk mer och mer in i sig själv. Hon tog honom med sig till en grekisk ö – den vackraste plats hon sett på sina semesterresor. Nu vistades de där utanför allt och slumpen eller en flygande matta hade fört dem dit tillsammans. Nicolas kunde även drömmas in i ett förflutet Grekland – passade in i alla dräkter, alla tänkesätt och alla tidsåldrar. Hon får själv vara vacker som kvinnorna var en gång – där styrka var en tillgång och inte ett oförlåtligt fel. Lisbeth skapar sig en vit svepande klänning med kopparband kring midjan. Ett meandermönster runt kjolen. Att ströva på den öde vita stranden där klart vatten var nära och lätt att nå. Ett glas vin i skuggan; och värmen är behaglig och luftig. På dagens enkla kafé eller gårdagens bondgård. Linjerna kring drömda platser behöver inte vara så klara. ”Här kring källans sorlande våg en vindils svala viskning drar genom apelkronan och från bladens sövande prassel duggar över oss dvalan...”

Hon har påmint sig Sapfos dikt och därmed också sänt bud på kvinnan från Lesbos. Något orent tränger bort Nicolas ur hennes egenregisserade drömmeri. Drömmen drömmer sig själv nu.


Den fasansfulla gulögde tiggaren har hon sett på andra sidan Medelhavet under en annan och verklig resa. Ruttnande tänder och ett intorkat ansikte; hans fransiga trasor stinker. Gula djurögon ser rakt in i hennes; rösten mässar sin bön om allmosor. Hon vill inte se på honom – men måste. Sen sitter tiggaren till häst och de färdas tillsammans nerför en frusen lerväg. Hon går över stela jordkokor och hennes fötter värker i kölden. Vägen går ständigt neråt – djupet har ingen botten och tunna stråk av kölddimma virvlar därnere. Tre män i huvor och svarta kappor har förenat sig med tiggaren. Hon är i deras våld det känner hon och de kan föra henne vart de vill. De tre vänder sig mot henne och ser ner på henne från sina svarta hästar. Ser på henne –men huvorna är tomma; männen har inga ansikten.

En fasa utan gräns; och kylan kryper uppför hennes kropp och tar den i besittning. Stelnad till is kämpar hon för att komma undan men där finns inte någon flyktväg eller något förbarmande. Nu ser hon sitt eget ansikte speglas i fönsterrutan. Inte hennes vardagsansikte utan en främmande rödhårig kvinna med ögon uppspärrade i skräck. Hon anstränger sig nu till det yttersta för att komma ur den trance hon försatt sig själv i. Till slut förmår hon resa sig ur stolen och känner hjärtat arbeta så hårt att hon kan höra sina egna hjärtslag. Hon måste bli varm nu och måste vakna; vacklar iväg och slår upp ett halvt dricksglas gin och tvingar i sig spriten.

Ska hon ringa brodern och berätta att hon blivit sjuk? Att han måste komma och hjälpa henne till läkare? Spriten ger henne en chockstöt och hon börjar få kontroll över sig själv men vågar inte sitta ner utan går fram och tillbaks över golvet. Nej, hon vill inte blanda in någon annan i denna vakna mardröm. Men hon får akta sig för att någon mer gång hamna i sådana tillstånd – men hon vet inte själv vad som egentligen hände med henne eller hur drömmen framkalllades. Inte orkar hon gå ut från lägenheten heller; fast hon känner att hon skulle må väl av mänsklig kontakt. Så sätter hon på ett TV-program vilket som helst. Där finns i alla fall normala människors ansikten och röster.