Hon hade hört kvinnoflocken på bygatan tjattra och fnissa om detta. Stannat inne i huset för att lyssna. Det var alltid bättre att veta vad som hände kring byfolket utan att behöva fråga. Så behövde ingen få läsa hennes ansikte och sedan veta hur hennes tankar gick. Främlingen hette Erm hörde hon och hon ville gärna se honom. Eftersom kvinnorna tycktes intresserade. Både skrämda och lystna.

Vattenämbar och vattenhämtning bra ärenden och hon släntrade ut. De två sönerna kom ut från skogen men utan jaktlycka och det var lika bra så. Hon slapp ägna sig åt den sortens matberedning i dag. Nickade åt dem att gå in; det fanns alltid något att äta. Kall mat kunde duga på morgonen och de var inte kinkiga.

Byäldsten och en hel grupp män var på köpresa. Långväga resa efter salt och hennes egen karl med dem. De två sönerna de flesta dagar på jakt och hon rådde sig själv ända fram till skördetiden. Som solen stod nu var det flera veckor dit. En god tid och inombords kände hon förväntan.

Det var Eril som brukade uppträda i byäldstens ställe när denne inte fanns i byn och främlingarna måste ha inkvarterats hos honom. Inte i byäldstens hus som var fullt av kvinnfolk. Hon kunde fråga i smedjan efter liarna hon lämnat Age för lagning. Låtsas som hon inget visste och bara fråga vad de hade för nya beställningar. Kanske var främlingarnas ärende smedjearbeten.

Age tycker om henne och vill alltid prata.

? Erna, du är som solen i mitt liv. Ler så vackert med vita tänder. Erna.

 Den så svarta smeden; men han äger mycket. Och har dessvärre en satmara till hustru. Men själv skrattar hon utan förmätenhet och blir aldrig arg över allt smickret. Rycker på axlarna och går undan om svärtan kommer för nära.

Men även smederna är rädda för Jarn. Jarn är inte att leka med om någon försöker något med hans hustru eller hans andra ägodelar. Men Jarn är på saltköparresa.


Främlingarna fanns där utanför smedjan och alla hälsar. Bugar ordentligt för hon har respekt. Eller hennes klänning och halskedjan talar sitt språk. Hon låter ögonen glida över gruppen. Lite nyfikenhet är hon tillåten. Frågar varifrån de kommer.

Från norr och de har svamp för svampdrycken med sig och guldflingor i en läderpåse. Age häller litet av guldet i hennes hand att beundra. Han tänker köpa deras varor för järn som de vandrat så långväga för att få tag i. De har två packhästar så något kan de frakta med sig hem. Hon ser på guldskimret och tänker halsband. Age skrattar.

Hon möter Erms blick och känner hettan stiga i kinderna. En tunn karl med långt brunt hår och grå ögon. En obetydlig man och ändå inger han en slags rädsla. Kniven i bältet och den är han med säkerhet snabb att hantera.

Hon tänker som en tyst sång: Snabb som mården i de dunkla skogarna.

Ibland gjorde hon sånger inom sig och hade ingen att sjunga dem för nu när sönerna är vuxna. Nästan vuxna. Hon hade varit så mycket mer tillfreds den tiden när de var små barn som hon helt kunde ägna sig åt. Göra visor för dem och berätta tillkrånglade sagor som ingen annan hörde eller fick höra.

Nu anstränger hon sig att andas lugnt och att se samlad ut trots männens blickar. Förhandlar om priset på liarna och när hon kunde skicka sönerna att hämta de lagade redskapen. Hennes ansikte alldeles slätt och utryckslöst. Hon hälsar med en huvudböjning och går. Och vet att männen strax skall börja tala om henne. Om hennes hus och söner. Och smederna skulle varna främlingarna för Jarn. Som förstås inte var hemma just nu.

Byäldstens Gila drar in henne mot sin dörr och är full av nyheter om gästerna och nya handelsmöjligheter. De här tre männen är bara sändebud och till vintern är det tänkt att mer järn skulle transporteras uppåt och mer guld köpas där för byns räkning. Hon ser frågande på Gila och vill undra hur de däruppe på andra sidan skogarna fått fatt i guld. Det hade man inte hört talas om tidigare. Guld brukade komma söderifrån.

Men främlingarna hade varit ovilliga att berätta hur det stod till med detta. Om de bytt till sig dyrbarheten eller vaskat den ur sina bäckar. Mycket vatten och mycket berg hos dem i norr.

Alla de unga flickorna sitter i skuggsidan vid kullen och väver band. Eller låtsas väva. Upphetsning kring dem och det gäller givetvis främlingarna som snart skall lockas till deras lekar. Så unga och runda i kinderna dessa flickor och deras ljusa hårkronor lyser i solen. En bitter avund griper tag i henne, en stark känsla som driver upp gallsmak i munnen. Att få klösa en av de där sötdockorna. Som ägde det hon förlorat. Hon vet sig vara vacker. Men inte längre så ung.


Hon hämtar sitt spjut inne i huset och drar sig mot skogen. Erna, hon med spjut och båge, jagar ibland i skogen. Det är mest småvilt hon kommer tillbaka med men jaktutflykterna ursäktar hennes vistelse i ensamheten. Låter henne slippa byn en dag då och då. Få kvinnor jagar nu; de gamla berättar att förr i tiden deltog alla i jakten. Både män och kvinnor; men folken i byarna ogillar den gamla tidens sätt att leva. Kvinnorna bär nu mest spjut vid gudafesterna. Där man fortfarande håller fast vid äldre seder.

Hon går först stigen rakt ut från byn men viker sedan flera gånger och stannar och lyssnar om någon följer henne. Ibland har hon måst gömma sig för män som gått efter för att utröna vad hon hade för sig därute i skogsmarkerna.

Tjärnen ligger blank i solvärmen och porsen doftar. Hon tar av klänningen och glider ner i vattnets metallbruna toner. Järnet som finns i deras landskaps jord färgar vattendrag och sjöar. Hon simmar ut till klippan mitt i vattnet och sitter i skydd där. Bara den djupaste granskogen ser henne.

Hon kan sitta så långa solstunder alldeles orörlig och låta blicken vila in mot skogsdunklet. Eller smörja in sig med den vita leran som hon funnit i en vik. Renande vit lera som man sedan kan skölja av och känna hur huden blir mjuk.

I dag kan hon inte bli av med främlingens bild och detta var inte vad hon önskat. Hade bara varit nyfiken och velat växla blickar och kanske leenden. Inte mer. Men denne man från norr log sällan och var en man utan öppenhet. Erm som kommit till byn med lite guld och två packhästar. Ville göra goda handelsutbyten och inte låta sig störa av oväntade kvinnomöten. Ett trodde hon sig förstå. Han hade ingen kvinna i sin egen by. Inte denna sommar. Kanske inte på flera år.


Svampdryckens nattliga fester undvek hon gärna. Gick dit och drack någon bägare men ville inte komma i dryckens berusning. Ville inte förråda tankar och planer så som många frestades göra.

På de vanliga byfesterna var det inte tillåtet att dricka till extas så som de gjorde på de stora gudafesterna. Dansfesterna med alla sångerna och med drycken i stora kärl. Vid varje storfest var det alltid någon som drack sig till döds. Där gick en gräns någonstans och den som drack de där dropparna för mycket fick kramper och dog. Snabbt och ingen av de gamla kvinnorna kunde göra något mot detta med andra örter eller drycker. Det drog kallt efter huden när hon tänkte på den döendes uppvända ögonvitor och fradga. Dryckens offer.

De skulle här i morgon ha en dryckesfest till främlingarnas ära och för den goda handeln med norr. Men bara en lugnare mindre fest.

Hon vände och vred på detta. Skulle hon gå dit för att få tala några ord med honom? Vågade hon riskera ett möte? Så uppfylld som hon var av mannen skulle kanske någon ändå genomskåda henne. Sedan berätta för Jarn och Jarn behövde inte ens slå henne för att veta. Om än ingenting hänt skulle han ändå ta ut sin hämnd på mannen. Det hade räckt förr med antydningar. Eller hon om själv bara sett på en främmande man. Lite av rädsla och spänning kunde få bryta vardagen men detta var något mer.


Hon gick vägen om Sannas hus. Hon ville aldrig försumma Sanna hur arbetsfylld eller tankefylld hennes egen dag var. Många fler kvinnor i byn samlade örter till Sannas helande drycker men själv kände hon sig ändå som den främsta hos läkekvinnan. Ibland skänkte Sanna henne en liten kruka med avkok från de gula blommorna med prickiga kronblad.

? För att du skall sova bättre Erna och inte oroa dig så mycket. Inte längta tillbaka till byn vid den stora sjön!

Ett oroligt sinne var ingen hemlighet för Sanna. Som alltid visste för mycket; men själv hade hon nu lärt sig läsa människor bättre. Kanske tack vare allt hon lyssnat till i Sannas hus. Tänkte ibland på att skänka läkekvinnan det tunna guldarmband hon höll gömt i väggen vid sin sovbrits. För att bli erkänd som Sannas främsta örtsamlare och hjälpreda. Efterträdare.

Nu gav hon Sanna ett par vackra fiskar hon fångat i bäckarna på hemvägen. Skyllde sin brådska på sönerna som väntade hemma. Tog upp ett leende till ögonen och ansiktets yta. Den andra såg inte spänningen i hennes kropp. En framgång att kunna dölja skeenden för en läkekvinna.


En enorm fullmåne över skogarna och eldarna flammar. Eftersommar. Den bästa och fylligaste årstiden. Kvinnorna har förberett måltiden väl. Vita rotfrukter lyser i pyramider i kokgroparna, och de finaste stekar av hjortkött de kunnat ta fram rostar de över elden. Bröd och honung dukat på linneväv i gräset. De unga flickorna bjuder de långväga gästerna och spelar på samma gång blyga. Slår ned ögonen och rodnar så snart någon ser på dem.

Själv kretsar hon runt och låtsas se till mat och dryck. De har inte börjat dricka för rus ännu och alla iakttar varandra. Fortfarande vaksamma inför främlingarna.

Hon har träffat honom flera gånger under dagarna. På bygatan. Vid brunnen. De har sett varandra och han vet nu vad hon inte försökt dölja. Aldrig förr har hon så öppet... Men ännu vet hon inte svaret. Ord har ingen av dem vågat använda och nu väntar hon.

Lyfter påsen med torkad timjan hon bär vid handleden mot ansiktet och drar in doften. Vill tro att hon andas in lugn och behärskning. Någon spelar flöjt och någon använder bågsträngen för klagande toner. Och de har alla nu försiktigt höjt bägarna för vänskap och möten. Hon låtsas ta några klunkar men dricker inte och följer Erm med ögonen. Hon har alla runt eldarna under uppsikt utan att förråda sina blickar.

Han viker undan ut i mörkret och hon glider efter. Han står med ryggen mot ett träd och tycks vänta. Hon vill intill honom, vill känna hans lukt och värme men han skakar på huvudet och föser undan henne. Uttryckslöst ansikte. Vänder tvärt och försvinner ut i månskuggorna. Förödmjukelse och svart besvikelse fyller henne med en kvidande jämmer.


Tillbaka till eldarna förmår hon inte gå och tvingar sig genom den tomma byn mot huset. Står länge mitt på golvet orörlig och fylld av det oerhörda. Ratad. Tål inte sig själv och kryper ihop i fosterställning på sovbritsen. Månen går över himlen och ljuset vänder genom springorna i väggen. Till slut hör hon sönerna komma in och Ulv kommer fram till hennes brits och rör vid henne. Hon tar sig åt huvudet och jämrar. Han får tro att hon druckit för mycket.

Den tidiga morgonen flyr hon ut i skogen och vänder osedd hem. Otänkbart att besöka Sanna. Ulv får hämta vatten och kött ur förrådet och klara sig och brodern bäst han kan. Hon skyller på festen och förbjuder dem att hämta läkekvinnan. Hon är inte sjuk. Inte i vanlig mening sjuk.

Efter några dagar samlar främlingarna sina järnbarrar från Age och skall så återvända hem. De ger sig av på morgonen när solen går upp och hon smyger ned till ån och kan iakttaga när de färdas långsamt utefter den trampade ridvägen. Vägen på andra sidan vattnet. Tre män och en av dem är smal och tunn; har långt brunt hår och heter Erm.

Hon har ingen gråt inom sig bara en svag utdragen kvidan som om hon blivit sårad av kniv eller spjut. Ingen barmhärtighet finns i detta. Ratad. Hon ville en stund tro att han kanske varit rädd för byn och de andra männen men vet att det inte är så. Rädsla hör inte till honom eller hans sinne. Men han skall aldrig komma tillbaka till denna by. Kommer att sända andra män för att köpa järn men vill aldrig träffa på henne mer. En efterhängsen löpsk kvinna.


Solen stiger högre och högre och värmen dallrar över vattnet och de sanka maderna. De ropar efter henne i byn nu. Erna, Erna. Sönernas röster bland de andras men detta är en dag för ensamhet, sorg och raseri. En dag som river själen ur kroppen. Hon stöter ut den smala båten och paddlar uppåt strömmen dold av videbuskarnas grenar.