Det blir ändå påfrestande att för tionde gången gå igenom samma frågor och berätta samma historia och försöka minnas samma detaljer. Han skrattar när hon beklagar sig och påpekar att tio gånger har de då inte förhört henne. I detta minns hon fel.

?Så får vi inte hantera människor det förstår du väl??

?Jag undrar jag vad ni får och inte får egentligen.?

Hon blir lite besk i tonen och han påpekar att det är lätt för henne att ta reda på vad hon måste ställa upp på i detta sammanhang och vad hon kan slippa. I vart fall kommer han inte att plåga henne i onödan. Det lovar han.

Plötsligt känns situationen mycket tryggare och hon förstår att det bästa blir att tala som till en jämlike. Hon anförtror honom också detta bekymmer som mer och mer gnager henne: den människa som mördat Nicolas Lindgren kan få för sig att hon ? Ingegerd ? sett något som kan bli farligt för honom. Något hon själv är omedveten om.

?Snälla Christian, jag vet att detta låter som om jag läst för många detektivromaner men du måste ändå medge att en sådan tanke är rätt naturlig. Mördaren måste ju hela tiden ängslas för ett avslöjande??

Nej, han gör visst inte narr av henne i detta utan medger villigt att mördaren naturligtvis kan tänka i de banorna. Alltså bör hon definitivt inte vara ensam i Torpet den närmaste tiden. Det poängterar han. Skrattar igen och säger att det är en order att åtlyda. Men han beklagar samtidigt att hon inte kan minnas något som kan hjälpa utredningen framåt. Ingegerd frågar honom varför de är så säkra på att kroppen på något sätt fraktats på timmervägen. Det finns ju många andra möjligheter. Stigar inne skogen och hennes egen väg till Torpet. De har tänkt igenom allt detta men mycket talar ändå för deras antagande. Och Christian Berger har nu nått fram till vissa funderingar över Nicolas barndomsperiod i Solberga. Det behöver ju inte vara teaterfolk eller Nicolas vänner i intellektuella Stockholmskretsar som måste misstänkas i första hand. Man bör nog även börja forska i det förflutna i Solberga.


Vad Ingegerd och inspektören inte vet är att fåglar och smågnagare noga, noga har städat Lisbeth Olssons picknickglänta. Där finns inte en brödsmula och inte ens en mikroskopisk matbit kvar. Vätska och blod har regnen tvättat bort. Inga spår är kvar som kan bindas till någon tänkt brottsplats.

Till sist blir Nicolas lärare ? de som fortfarande tjänstgör efter dessa fjorton år ? kallade till ?intervjuer?. Men där finns inte mycket att få fram. Han hade ju på intet sätt varit någon besvärlig elev; han hade inte dragit någon uppmärksamhet på sig av den anledningen. En lärare utbrister däremot i lovord över sin forne elev. En så oerhört begåvad pojke han varit och så fin på alla sätt. Därtill rentav vacker ? om man får säga så om en ung man.

Då väcks verkliga misstankar hos mordkommissionens utsände. Christian Berger kan inte utesluta möjligheten av ett homosexmord. En stark och kraftig man har brukat mordvapnet det är hans folk säkra på. Ett kraftfullt och välplacerat hugg ? och kanske ett passionerat. Det fanns inga ? absolut inga ? spår av homosexualitet i bilden av Nicolas personlighet. Och inga spår av några sådana relationer omkring honom. Men denne lärare? Hur kunde han minnas Nicolas så klart efter alla år? Eftersom Rolf Persson är en snäll lärare och medmänniska ? om än lite för allvarlig och ?djup? ? förstår han inte alls vilka misstankar hans ord kan väcka. Han lever i sin värld som han vill ska vara medmänsklig och vacker. Hans utrop om Nicolas fagra ansikte åstadkommer dock en hemlig men mycket noggrann inventering av Solbergas alla homosexuella män. Deras relationer och deras resor och beteenden de sista månaderna. På denna lista finns inte läraren Rolf Persson.

De lokala poliserna skakar på huvudet. De är helt säkra ? på denna lärare häftar inget i den vägen. Fru och två barn är ingen garanti men deras undersökning är det! På den kan Berger var helt säker. Den har också skötts så smidigt att den stackars läraren inget kunnat märka. De tillägger: ?Hoppas vi.? En del smuts kom att röras upp när polisen fördjupade sig i Solbergas mörkare sidor. Det såldes rätt stora mängder sprit till ungdomar ? alltid en lukrativ historia ? och kunderna var i en del fall rena barnungar. Detta hade man vetat om länge utan att så att säga hitta källan till spritflödet. Nu nystades det mysteriet upp och fulare saker än så kom i dagen. Den sjuttioårige man som skaffade spriten hade också samlat en grupp med småflickor och unga killar omkring sig. Han förmedlade sedan ungdomarnas sexuella tjänster till intresserade kunder ? vilket i detta sammanhang betydde manliga kunder. Intresserade antingen av småflickor eller gossar. Sjuttioåringens lägenhet fungerade oftast som bordellens (sexfirmans) kärnlokal. De något fyrkantiga men hederliga landsortspoliserna blev ytterst uppbragda och kunde inte beskriva sina känslor med andra ord än fy faen!


Solbergas mest välbärgade och ansedda familjer hade fullt jobb med att tysta ner skandalen. Flera av deras ungdomar var inblandade och en mycket ung flicka med ett ?von? framför familjenamnet hade flitigt deltagit i något som kunde betecknas som orgier. Skvallret kunde i det fallet inte hejdas; en så saftigt bit hade staden inte kunnat sätta käftarna i på mycket länge. Solberga Tidning berörde historien med mycket lätt hand och försökte på sitt sätt hjälpa till att lägga locket på. I stort sett förgäves. I den fortsatta mordutredningen dök det upp en hel del ?frivilliga vittnen?. Flera av Nicolas gamla skolkamrater som tyckte att ett besök hos polisen var en liten sensation i vardagen och kunde smaka bra. Berättar att de faktiskt känt igen Nicolas Lindberg när han kom till stan med teatergruppen ? kanske inte riktigt från hans barndom men från TV eller tidningsfoton. Och så även erinrat sig små händelser från sin skoltid med Nicolas. Någon minns lite diffust att Nicolas alltid brukade leka med en rödhårig flicka som hette Lisbeth. I dessa ?vittnesmål? tyckte man sig inte kunna hitta något av intresse. Allt antecknades dock men ingen noterade att den rödhåriga aldrig kom för att berätta om skolkamraten som blivit så känd. Och sedan mördats. Gubbarna som alltid satt på bänkarna vid stora torget; de såg aldrig Nicolas stiga in i den lilla gröna bilen. Lisbeths bil. De var just då upptagna med att begapa en busslast tyska turister som ambitiöst besökte medeltidsstaden Solberga. Det var så att Ragnvald alltid varit lite ?röd? och han tyckte inte om tyskar och han gav plötsligt uttryck åt sin motvilja. Varvid Herbert som gillade att trycka till den tykne socialisten så snart tillfälle gavs genast kastade sig ut i diskussion. Herbert framhöll med energi att man borde vara tacksam för alla turister och alla inkomster man kunde få här i deras stackars Solberga. En sån avkrok som detta var och med arbetslöshet och allt. Alla lyssnade med spända öron till ordkriget och tyskarna blängde som om de förstått att diskussionen gällde dem. Bilen och dess passagerare gled oförmärkt bort.

Alla de som träffat teatergruppens unga medlemmar hade tankar om dem. Antingen tyckte affärsbiträden och servicefolk att teatermänniskorna var Stockholmskt överlägsna eller att de var ?skitsnygga? och spännande. Till och med fanns epitetet ?jättegulliga? med i rapporterna. Ingen klarnade dock genom dessa omdömen utom möjligen det faktum att Nicolas aldrig hade varit i bråk med någon av stadens invånare. På det stökiga småstadsdiskoteket med fulla ungdomar och ständiga slagsmål och tillbud hade ingen i gruppen någonsin satt sin fot. Inspektör Berger kom fram till att skogsområdet vid Torpet borde undersökas och bevakas under en tid. Kroppen hade hittats där och om man snokade runt kunde kanske något dyka upp. Någon eller något misstänkt blotta sig. På den vägen kom det sig att unga polismän i träningsoverall och joggingskor fanns där i skogarna både dagar och kvällar. De låtsades springa träningsrundor och låtsades ta vilopauser i gläntorna. Men Berger misstog sig i detta ? inget misstänkt observerades och så småningom drog han in den spaningsstyrkan. Lisbeth Olsson höll sig nu i skogarna kring det avlägsnare bergsområdet med sin träning. Och där hade ingen någon anledning att lägga märke till henne. Folket i Torpet undrade förstås varför det plötsligt fanns så mycket folk ute i terrängen. Christian Berger tyckte dock för sin del att det var bäst att Ingegerd inte informerades om vad de sysslade med just i detta hänseende.



8.

Nicolas far gillade definitivt inte sonens yrkesval. Skådespelare! Pfuii! Han hade nästan spottat när han uttalade den förhatliga yrkesbeteckningen. Men Mats Lindgren hatar inte sin son; bara föraktar honom. Kanske tycker han också litet synd om Nicolas. ?Pojken var ju alltid så vek. Han tydde sig till son mor och hon var likadan. Svärmade för alla möjliga konstigheter. Hon fick ett tag för sig att hon skulle ge ut ?dikter? som hon plitat ihop. Gud hjälpe mig vilket jobb jag hade med att försöka ta alla griller ur huvudet på henne. Efter det kom en period då vi fick hela huset fullt av katter som hon förälskat sig i och plockat upp. För att de hade så vackra bärnstensfärgade ögon eller hur hon nu fick till det... Jag försökte få pli på Nicolas och efter skilsmässan skickade jag honom till min syster ? även detta till föga nytta förstås.?

Inspektör Berger är möjligen något förvånad över att den unge skådespelarens far inte alls tycks noterat de kritikerframgångar sonen haft. Han hade inte ens läst Nicolas diktsamling ? som ju även den fått rosor i pressen och hos litteraturkritikerna. Den medelålders mannen är nästan patetisk i sitt avståndstagande. Vill inte se, vill inte höra.

Fadern hade ett absolut alibi för mordkvällen. Han hade varit ute med en grupp kunder och de hade lämnat krogen någon gång kring tolvsnåret. Alla hans gäster kunde intyga detta och om tiden fanns inga tvivel. Nicolas befanns sig i Solberga och fadern i Stockholm och mellan dessa orter låg fyrtio mil landsväg.

Till stackars Mariannes försvar ska först sägas att hon aldrig prackat på sin framgångsrike, duktige man (f.d. man) mer än två katter och en son. Sedan hade hon använt resten av sitt liv till att inför sig själv och andra försvara sig mot mannens domar. Men deras gemensamma ?vänner? och bekanta fortsatte envist att anse att hon var en snäll och vimsig fjolla. En kvinna som dög till just ingenting. Således klippte hon av alla band med den gemensamt uppbyggda umgängeskretsen. Och hade sedan dess försökt skaffa sig egna och mindre fordrande relationer. En krets som i sanningens namn ibland blev lite väl bohemisk och där vännernas moraliska kvalitet skiftade betydligt. Men ingen dömde någon annan alltför hårt vad som än inträffade. Mariannes motto blev: lev och låt leva.

Nicolas hade trivts hos henne. Han hade ju tillräckligt stora krav på sig själv för att inte behöva lägga till andras. Om atmosfären hos Marianne var lite suddig i linjerna var den också mjuk och mänsklig. Alla tyckte om Nick ? en del gjorde föga väsen av honom. Rufsade om hans hår, kramade honom; och fortsatte att tala om sig själva. Sina nya män höll hon utanför Nicolas eget område. Förstod alltför väl att det ena och det andra inte kunde blandas ihop. Två slags kärlekar; och hon ville vara generös nog för bägge.

Ända sedan Nick flyttat hemifrån hade en man bott hos henne som hon engagerat sig mycket och djupt för. För ett par månader sedan hade han brutit upp och gett sig av till Sydamerika. Han hade fått för sig att han ville fotvandra i Anderna ? vilket inte var så tokigt som det lät för han var en skicklig fotograf och skulle nog göra sig en slant på pilgrimsfärden till ?indianernas urgamla boplatser?. Men denna plötsliga amerikafärd hade lämnat Marianne mycket ensam och kanske mer besviken än vanligt. Hon grubblade alltför mycket på om han skulle komma tillbaks till henne eller om resan var en förevändning för ett definitivt avskedstagande. Hon stod framför Christian Berger med en katt i famnen. En stor röd hankatt med beryllgröna ögon och svart halsband (de gulögda katterna var borta för länge sedan). Så rann tårarna och hon snyftade fram något om att nu var det bara hon och Cirrus kvar. Efter detta utbrott förvånade hon Christian med att mycket klart och redigt svara på alla frågor. Utan känslosamhet eller andra krusiduller.

Visste hon möjligen var Nicolas hade förvarat sin korrespondens? Det var av intresse för dem att kontrollera vilka han haft kontakt med. I Solberga och på annat håll.

Det var nog så att Nicolas slängde det mesta. Han hade varit föga sentimental med sådant. Recensionerna sparade han förstås. Noga. Sin lägenhet hade han hyrt ut över sommaren. Till en flicka ? en god vän till Charlotte. Han fick alltid bo ett tag hos henne och Cirrus om det strulade till sig för honom med lägenheten. Det var inga problem alls med det. Nick visste att för hans skull kastade hon ut alla andra vänner. Hans väl och ve gick alltid först. Hon menar vad hon säger och har hela sin tid med Nicolas levt efter en sådan modersprincip. Det är något hon måste förklara för Christian: Kanske tycker han att det verkar som om hon och Nicolas bara hade haft en ytlig kontakt med varann eftersom hon vet så litet om detaljerna i hans vardagliga liv när Christian nu vill fråga henne.

Men så var det absolut inte. Hon och Nicolas talades vid ofta på ett annat, personligt plan. Inte så att hon frågade vilken restaurang han brukade äta på eller vem han umgicks mest med just då. De talade istället om problem och människor och livet på sitt eget särskilda sätt. Och så stod de varann nära. Kunde Christian förstå vad hon menade? Han lugnar henne med att han nog förstått hela tiden att Nicolas var en särskild sorts människa och Marianne likaledes. Ingen familj och ingen relation är den andra lik. Och Nicolas hade ju trivts bra tillsammans med henne; de hade tydligen tolkat varandra ovanligt väl.

?För att vara mor och son menar du??

Hon plockar fram de personliga ting Nicolas förvarat hos henne. Bär också ner en del från vindsförrådet; men de konstaterar gemensamt att några givande brev eller bevis finns inte där. Hon lovar sedan att gå igenom allt en gång till och hela tiden ha tankarna med sig ? om där nu skulle gömma sig något av intresse. Hon frågar med ögonen men utan ord om de redan tror sig veta vem den skyldige är och han berättar hur de kört fast. Att två misstänkta kontrollerats på alla sätt men att de nog varit fel ute. Då poängterar hon svägerskan kraftigt. Nicolas faster som bor i Helsingborg nu och som Marianne anser vara en kvinna med ovanligt klart huvud. En vaksam person som alltid iakttar andra människor och deras göranden. Har något konstigt hänt i Solberga när Nicolas bodde där som barn då måste fastern ha märkt det.

Christian lovar att uppsöka denna kloka dam. Något som han givetvis redan tänkt på att göra. Marianne hade arbetat på en och samma fotofirma alltsedan skilsmässan. Ett dåligt betalt jobb vad han kunde förstå.

Kunde inte den där karlen som var i Sydamerika ha bjudit med henne dit? Christian tänkte inom sig att Nicolas mor kunde varit värd en långsemester. Ett sabbatsår. Nu var hon säkert sjukskriven. Eller hade hon föredragit att gå till sitt arbete och under tiden äta de nervtabletter som alltid skrivs ut i dessa sammanhang? Försökt undvika ett personligt totalsammanbrott. Svåra saker att avgöra sådant där. Hur folk ville ha det när de drabbades som värst. Han hade nästan väntat sig att tvingas möta en hysterika och det kändes bra nu att veta att Marianne Lindberg vara en hanterbar människa. Om de måste träffas på nytt.


Egentligen tyckte Rigmor inte alls om att bli uppsökt av polisen. Inte ens i detta mycket speciella fall där det måste vara hennes solklara plikt att ställa upp. Inspektör Berger från Stockholm ? han hade ringt upp henne för att bestämma en tid. Han var redan i Helsingborg förstod hon och hon hade således ingen chans att skjuta upp samtalet om Nicolas hur gärna hon än ville få andrum. Hon tänkte ta ledigt från jobbet och tyckte att det var bäst att de träffades hemma hos henne; och hoppades vid gud att han kom civilklädd. Hon var lite känslig för vad omgivningen kunde tänka och tro. I polisens ögon var hon säkert bara den mördades släkting. Ett vittne från hans barndom som möjligen kunde berätta något att hänga upp en misstanke på. Men knappast noterad som den särskilda individen Rigmor Nilsson ? så arbetade denna typ tjänstemän hade hon hört.

Christian Berger var en hygglig karl; sa du enkelt och rakt och presenterade sig på nytt. Öpppnade sedan med att det blev mer konstruktivt om hon berättade på sitt sätt om tiden i Solberga. Precis så som hon mindes olika episoder. Hela familjen hade bott i Solberga i femton år och hon hade aldrig trivts särskilt där. För småttigt och instängt, men ungarna fick en bra skolgång där. Även om det finns knark och fylla också i småstäder är allt ändå lättare att kontrollera. Flickorna hade haft det bra och hon hade inte behövt vara så orolig för dem som i en storstad. Christian tänker på bordellskandalen i detta Solberga och hoppas att Rigmor aldrig behöver få veta något om den utredningen och följderna av den. Så frågar han hur Nicolas hade funnit sig tillrätta i skolan och i staden överhuvudtaget.

Han längtade tillbaka till Stockholm och till sin mor. Det måste alla ju förstå och acceptera. Hon hade haft långa meningsutbyten ? per brev och telefon ? med sin bror. För att få honom att inse att Nicolas behövde sin mor och alltid längtade efter att få komma tillbaka till henne. Nicolas glädje när han fått beskedet att han kunde resa till Marianne för gott ? det glömmer hon aldrig.

?Vad anser du egentligen om din svägerska??

?Marianne har sina fel men hon är ju en snäll människa. Hon kan inte hjälpa att hon är som hon är. Och hon var alltid stenhårt solidarisk med Nicolas.?

Så har Christian brutit isen och kan erkänna att de vet alldeles för litet om Nicolas och hans liv och att han vill be henne om hjälp med en ännu noggrannare kartläggning av just åren i Solberga. Eftersom händelser där kanske kan kasta ljus över det som nu hänt. Trots att lång tid gått.


Hon berättar ganska flödande om honom. Att han varit lite försiktig av sig. Inte alls lik hennes egna ungar. Hennes två flickor var flera år äldre än kusinen och hon kunde förklara lite för dem så att de förstod honom bättre. Berättade att han längtade tillbaks till Stockholm och allt detta. Försökte de retas för hårt med honom hutade hon åt dem och de lydde. Mest var de sura för att de måste dela rum ? för att han skulle kunna få ett eget. De blev lite trångbodda.

?Min man tog ofta med alla barnen ut på fisketurer ? vi hade ju Vänern så nära. Han lärde dem hantera kanoten och så där... Nicolas var ju ingen sportig typ precis. Men vi skötte nog både det jobbiga och roliga ganska snyggt tror jag. När detta hemska har hänt är jag ännu mer tacksam för att jag var uthållig och kämpade med att hjälpa Marianne att få tillbaka honom. Det är jag verkligen. Att jag inte svek dem.?

Hon tänker efter och säger sig inte kunna minnas något särskilt mer. Han hade tyckt illa om en kvinnlig lärare, hade visat humör och bett att de skulle ordna så att han slapp henne. Det mindes hon särskilt för det hade varit rätt så mycket bråk kring detta.

Om någon knepig typ ? ?ful gubbe? ? varit efter pojken; skulle de fått veta det då? Skulle Nicolas berättat?

Det är hon övertygad om. Så pass förtroende hade han för dem. Absolut.

Nej, hans stora problem hade varit skilsmässan från modern; det allt överskuggande. I övrigt hade det bara varit småsaker. Det skulle förvåna henne mycket om det hade funnits något gömt och dolt hos Nicolas från den tiden.


När han gått sitter hon länge och tänker igenom vad de sagt. Vad hon berättat. Och vad hon inte berättat. Flickan Lisbeth. Hon skulle känt sig dum och elak och skämts inför polismannen om hon dragit upp den historien. Två barn som lekte intensivt tillsammans. Vad var det för konstigt med det? Han hade bott hos dem ett tag när den rödblonda tösen dök upp. Rigmor hade tyckt att han blev den där flickans fånge. Att han alltid skulle vara tillsammans med henne. Kusinerna hade retats hejdlöst med honom men det tog han med ett flin och en grimas. Han hade inte kommit så bra överens med de andra barnen på gatan, men nu hade han i alla fall en kompis.

Lisbeth ? flickan dyrkade Nicolas. Åt honom med ögonen. De där egendomliga blå och på något sätt genomskinliga ögonen. Hu! Hon sitter faktiskt här och nu i sin stol och ryser så hullhåren reser sig på armarna. Nej, något stod inte rätt till med Lisbeth Olsson ? trots att hon var nog så klipsk och smart. Smart nog att alltid vara artig och följsam mot vuxna och alltid liksom tvinga sin truliga mun att le. Vem är en sådan flicka egentligen? Trollens barn eller älvornas?

Rigmor beslutar sig för att skriva ett mycket försiktigt och väl avvägt brev till en gammal kontakt i Solberga. Rigmor vill veta vad det blivit av Lisbeth, vad hon arbetar med och hur hon ter sig för en annan kvinna. En närboende som kanske inte alltid ger snälla omdömen om sina medmänniskor. Men sanna.


Christian Berger summerar de resultat som nåtts. Efter alla intervjuer och förhör återstår egentligen endast Anders Renberg som möjlig misstänkt ? möjlig skyldig till mordet. Men mot detta talar uppgifterna om hans utflykt till Örebro och servitrisens intygande att han faktiskt varit gäst på hennes restaurang under mordkvällen. Detta kan vara ett köpt alibi, men för Christian verkar det inte så. Anders kan dock inte föras bort från en lista över möjligheter att bearbeta och syna vidare. Diskret förstås.

Nicolas sambo Charlotte hade knappast kunnat hantera en kniv med sådan kraft ? de måste fortfarande utgå från att den skyldige är en man. Charlotte hade dessutom varit tillsammans med folk ur teatergruppen hela kvällen. Hela kvällen kan i sådana vittnesmål ifrågasättas, men Christian är ändå ganska övertygad om att Charlotte måste gå fri och att hon med ganska stor säkerhet kan strykas från förteckningen. Men han vill i hennes fall kunna återkomma. Det är alltid bra att kunna återkomma och han önskar att Charlotte inte ska försvinna utomlands av någon anledning. Men han kan inte göra något för att stoppa en resa. Inte i detta läge, det inser han.

Alla dessa människor Nicolas känt och umgåtts med i Stockholm ? det är hart när omöjligt att leta bland dem. Men alla namn har antecknats och alla har jämförts med polisens journaler över folk som varit inblandade i olika skumma eller brottsliga sammanhang. Eller var psykiskt instabila. De hade tyckt sig få napp i ett par fall men de personerna gick sedan fria. Hade kunnat ge alibi, hade varit på utlandsresor; totalt negativt. Så återkom han igen till Nicolas år i Solberga ? Christian kände att där måste finnas ett svar. Att mordet skett just där betydde naturligtvis något. Hatet hade, som bilden framträdde, inte skapats i nutid. Men han kunde inte få fatt på den trådända som kunde nystas i. Ingen av intervjuerna hade gett någon klar öppning bakåt i tiden. Ingegerd Larsson ? han hade undersökt hennes kontakter och sätt att leva mycket noga. Hon hade varit den som fann kroppen och slog larm. Men det stämde uppenbarligen att hon aldrig tidigare träffat Nicolas personligen.



9.

Lisbeth väntar hela tiden på att polisen ska dyka upp utanför hennes dörr. Att de ska ha hittat hennes julhälsningar eller senare brev i hans skrivbordslådor. Eller att någon har sett dem i bilen. Det är nästan oförklarligt att ingen sett dem ge sig av från stan tillsammans. Men ingen kommer. Dagarna går och ingen katastrof drabbar henne. Hennes bror har visserligen frågat varför hon inte öppnat den sena kväll när han ringde så intensivt på dörren. Men där kan hon ursäkta sig med att hon stått i duschen just då. Kanske trodde han att hon haft någon hos sig och därför inte kunnat öppna ? det fick han i så fall tro. Henrik är en fin kille och en pålitlig vän. Den enda hon hade nu som betydde något. Att han var hennes lillebror och sex år yngre försämrade inte kamratkänslan. Henrik skulle ställa upp på henne vad som än hände det visste hon. Hon var hans beundrade Lisbeth som han ansåg som urtypen för en bussig, sportig tjej. En storasyster som hade ett bra jobb och som generöst gav honom ett handlån då och då. Hos de andra kände hon avståndstagande, men aldrig hos Henrik.

Hennes mor är helt obeskrivlig. En supergås. Lisbeth hade hittat det uttrycket någonstans och det var full applicerbart på Mia Olsson. Som putsade och putsade ?sitt lilla hem?, som virkade och stickade alldeles ohämmat. Ingen kunde få ett vettigt ord ur denna kvinna. Runda blå ögon och en liten snäll mun som pep ur sig svar och påståenden som klart visade att Mia varken lyssnat på eller förstått något av det man talat om. Att få henne att följa en logisk tankekedja var helt omöjligt. Men ?lilla pappa? lät hennes stupida röst rinna över sig dag efter dag utan att ta någon synbar skada eller visa minsta otålighet. Deras förhållande kunde Lisbeth aldrig helt begripa. Vad var det som fick en man att binda sig vid en mänsklig gås för ett helt liv? Hon föraktade sin mor utan ett uns av barmhärtighet. Hade inte tagit hennes person på allvar sedan hon själv var sex år och förstod vem Mia var. Just i dessa dagar var hon dock enbart tacksam över Mias begränsade begåvning. Det var skönt att hennes mor var stockdum. Mia pep: ?Ooo, den där pojken du alltid lekte med när du var liten, han har ju blivit mördad. Och här i Solberga.?

Lisbeth behövde bara se litet tårögd ut ? lite lagom ledsen ? och säga något om att allt i livet bara är hemskt för att Mia skulle försöka krama henne och vilja krypa in på henne och vara förstående. Hon påstod sig alltid ?förstå ungdomar så bra?. ?Jag känner mig ha så mycket gemensamt med våra ungdomar. Man måste tycka om alla människor. Hurdana de än är.?

Lisbeth fick nu underkasta sig moderns förståelser, fick till och med underkasta sig att Mia rörde vid henne. Hennes kramar och känsloutbrott kom alltid Lisbeth att rysa. Fördelen med denna medelålders stupiditet var att hon efter en halv timme totalt skulle ha glömt Lisbeths reaktion och kanske även mordet. Omgivningens ständiga penetrerande av händelsen innebar kanske en risk att hon åter skulle komma ihåg Lisbeths barndomsäventyr. Men hon tröttnade fort på ett ämne som andra var intresserade av ? hur sensationslystet än samtalet blev. ?Usch, måste vi jämt tala om sådana hemska saker!?


På kontoret irriterade sig Lisbeth på Kent. Kretsade runt och ville ha uppmärksamhet, ville ha henne med ut på lunch. Vad han egentligen ville visste hon ? han hörde till hennes få efterfest-äventyr. Hur hade hon kunnat vara till den grad dum att hon tillät sig en historia med en arbetskamrat? Men Kent var så tacksam och så uppenbart intresserad att själva hans uppvaktning hade utgjort en frestelse. Allt detta hade hänt för länge sedan men han fick periodvis återfall i sin kärleksfullhet. Förmodligen när han var som mest trött på sin fru.

Hon vågade aldrig avvisa honom på något hårt sätt. Om hon sårade honom skulle han kunna bli verkligt besvärlig. Hon skyllde hela tiden på att hon helt enkelt inte vågade träffa honom mer. ?Tänk om din fru får reda på detta. Det skulle aldrig gå väl!? Hon utmålar hustruns vrede och släktingarnas förtal och menar att allt detta skulle komma att drabba henne ? Lisbeth ? också. ?Det vill du väl ändå inte? Att jag skall få hela horden på mig??

Så får hon hålla på och fjäska med honom i dagar. Tack och lov så håller han ju för det mesta det hela på ett förnuftigt plan. Ibland förstår hon till sin fasa att han kanske ändå innerst inne funderar på skilsmässa för att helt kunna ägna sig åt ?sin lilla Lisbeth?. Nu på försommaren har de det så jobbigt med att granska deklarationer att hon kan förklara sin nervositet och retlighet med detta.

Du förstår väl att jag är dödstrött. Nej, jag har inga andra bekymmer! Det räcker väl med att arbeta här som en livegen snart sagt hela dygnet. Och dessa förbannade deklarationspackar som aldrig tar slut.

Hon har gömt sig i personalrummet en stund och betraktar noga sin glåmiga spegelbild och konstaterar att hon helt enkelt behöver semester. Frågan är bara om hon med så kort varsel kan få ut ett par veckor. Detta är den absolut olämpligaste tidpunkt hon kan välja att gå in och begära en ledighet ? men nu känner hon plötsligt att hon inte står ut med sina kolleger omkring sig en dag till. Hon skulle vilja skrika ut vad hon tänker. Att de är urtråkiga, inskränkta plågoandar som tjatar och tjatar dag ut och dag in om totalt ointressanta bagateller. Tuggar om samma fraser som hon kan utantill sedan många år. Därute sitter Carina och bläddrar förnumstigt i sina skatteomräkningar. Små tjocka korvfingrar läggs på skrivbordet och paljetterna i skräckjumpern blänker. Lisbeth tänker ibland för sig själv att jämfört med utrycket i Carinas ögon ger en idisslande kos ögon ett klart intryck av djup och intelligens. Lisbeth kör naglarna i handflatorna, drar djupa andetag och går ut i kontorslokalen.

Kommer hon inte härifrån snart så blir hon tokig. Semester först och sedan... Planer som hon inte vetat om att de fanns inom henne börjar ta form. Visst, hon kan flytta från stan. En vacker lägenhet borde inte binda en ung människa till Solberga och därmed dessa pinande tråkiga människor. Hon skulle försiktigt börja tala om att hon nog egentligen borde fortsätta sina studier. Att det inte fanns några utbildningsmöjligheter i Solberga. Sedan kunde hon gå vidare med planer på att flytta till Stockholm. Nu ser hon klart att en större stad kan öppna vägar åt henne. Flyktvägar. Allt annat i Solberga ? det som ändå varit fint ? var nu förstört för henne. Skogsturerna skrämde henne ? hon kunde aldrig mer känna doften av granar och mossa utan att se otäcka syner. En tjärn förvandlar sig alltid ett svart offeröga. Bort härifrån ? men en reträtt under ordnade former och med rationella förklaringar. Hon måste spela sin lugna och lite truliga Lisbeth-roll på ett naturligt sätt. För henne måste det nu gälla att hålla sin mask. Annars skulle allt gå sönder i kaos. Hon känner gränsen nära, skrämmande nära. Och någon Kent får inte komma in i spelet. Den kärlekstörstande måste hållas på vänskapsfullt avstånd. Som alltid.