Två månader hit eller dit gör ingen större skillnad, förutom i temperaturen. När jag åkte led vintern mot sitt slut, nu är det högsommar och den kommer att vara åtminstone till september. Det är varmt, varmt, varmt. Den fuktiga havsluften ligger som ett tjockt täcke över staden och med en temperatur på över 35 grader är det näst intill outhärdligt, särskilt eftersom vi inte kan svalka oss i havet som ligger tio minuters bilfärd härifrån.
Mellan havet och Tulkarem finns muren. En fin motorväg leder de israeliska bosättarna från palestinskt område till stranden, shoppingcentrum, biografer, var de vill. Ingen palestinier kommer igenom här. Förr om åren cyklade mina vänner till havet varje fredag och i tonåren tillbringade de alla lediga kvällar på stranden, grillade och rökte vattenpipa. Nu tillbringar vi kvällarna i trädgården under akaciaträdets täta grenar och försöker värja oss för myggen. De älskar mitt exotiska blod och det tog bara ett par dagar innan jag var sönderbiten.

Ingenting har förändrats i Tulkarem, vägspärrarna finns kvar runtom staden, den israeliska armén gör sina räder så gott som varje natt, människor fängslas och dödas. Ockupationen är allestädes närvarande och ingen tror att det kommer att bli bättre inom någon överskådlig framtid. Ändå går livet vidare. Kamp för överlevnad varvas med fest, människor gifter sig och får barn, drömmer om en bättre tillvaro för kommande generationer. De reser sig varje morgon, efter varje motgång, varje kränkning, varje sorg. Tulkarem sjuder av liv, mot alla odds.