Tunnel mellan Djurskyddslagen och Jaktlagen
Att ha något att äta för dagen, att ha ett tryggt hem, att ha någon nära som bryr sig är människans mest grundläggande behov, och även andra djurs. På samma sätt som de hemlösa i Stockholm söker efter tak över huvudet och mat för dagen, söker de förvildade kaninerna efter mat och ett tryggt hem. En gång utpekade som söta och snälla köptes de av en familj, som en dag bestämde sig för att vända dem ryggen och slänga ut dem ifrån sina hem. I samma ögonblick blev kaninerna också rättslösa. Vilda Kaniners Värn i Stockholm arbetar för att få till stånd en märkning av kaniner, för att öka människors praktiska kunskap om djurägarskap och för att lyfta fram fredliga och hållbara lösningar på kaninsituationen i parkerna.
När ägarens behov av kaninen har sinat varpå hon slänger ut den definieras kaninen inte längre som ett sällskapsdjur utan som ett skadedjur på grund av sina överlevnadsstrategier (gräva och gnaga). Djurskyddslagen, som skyddade kaninen så länge den existerade i egenskap av sällskapsdjur, övergår automatiskt i Jaktlagen, som beviljar skyddsjakt på de fyrbenta och bevingade varelser som klassificeras som skadedjur. I fritt tillstånd äger kaninen sitt liv...åtminstone i sin egen värld. Juridiskt sett är det kommunen vars mark kaninen lever på som äger deras liv och kommunen, de vill bara se planterade blommor som växer i enlighet med förutbestämda mönster.
Samma person som slängde ut kaninen använder parkerna och trädgårdarna i och runtom Stockholm till picknick, trädgårdsskötsel, sportaktiviteter, musikarrangemang, badplats, skidbacke, etc. Kanske har han eller hon i dag en hund som springer lös och biter i hjäl kaninungar i buskarna? Medan parker och trädgårdar fungerar som människors rekreationsytor, antingen genom kommunal eller privat ägo, är dessa platser de övergivna kaninernas levebröd. På jakt efter maskrosor, en favorit hos många kaniner, finner de endast blomrabatter. Maskrosor och annat godis har trädgårdsmästaren rensat ut och slängt bort. Det är sådant där så kallat ogräs som sådana där så kallade skadedjur, som t ex utslängda kaniner, gladeligen äter.
Överallt i naturen konkurrerar individer med varandra: på marknaden, på krogen, på arbetsplatsen, ja, överallt i naturen. Konkurrensen om Stockholms parker beror på att många parter gör anspråk på marken: vilda djur, parkarbetare, hundägare som släpper sina hundar lösa och så vanligt folk som tar sig större och större friheter i takt med att temperaturen ökar. (och säkert fler som jag inte har någon aning om) I dag är det svårt att samsas om den gemensamt ägda marken. Hur skulle det bli om marken delades upp mellan privata ägare? De kritiska rösterna från parkarbetarna kommer att bli färre, hundägarna kommer inte kunna släppa sina hundar lösa (äntligen kommer de att följa lagen!) och det låter ju lovande för kaninerna. Men rabatterna kommer antagligen inte vara färre och inte lämna mer ogräs kvar, de nya markägarna inte mer toleranta och kaninerna kommer fortfarande inte bry sig huruvida de är på Bergströms eller Lundströms mark. Den här konflikten kommer således finnas kvar oavsett vem som säger sig äga marken. Kaninerna skulle aldrig ha dragits in i denna konflikt...om bara deras ägare hade tagit sitt ansvar.
För att lösa situationen krävs först och främst att kommunerna betraktar den ur nya perspektiv. Alla individer har rätt till sina överlevnadsstrategier och till ett tryggt hem. Oavsett om någon säger sig äga dem eller inte. Oavsett om de stör andras intressen. Människor, djur och växter behöver varandra, även de som lever i staden.
För det andra krävs en samsyn och ett samarbete mellan trädgårdsmästare, parkarbetare, biologer och ekologer. Vid Sinnenas Trädgård, terapeutisk trädgård i Sthlm, har kommunen splittrat många kaninfamiljer de senaste åren. I dag finns skyltar som påminner om att stänga grinden och ett 30 cm djupt skyddsnät omringar trädgården. Trädgården har efter dessa åtgärder stått orörd från kaniner.
I Finland, Norge, Australien, Italien, USA och Storbritannien är situationerna likartade. I te x Helsingfors har man prövat att plantera för kaniner oönskade men icke farliga växter och sprayat avskräckande medel på växterna. VKVS väntar på utvärdering därifrån.
För det tredje krävs en helhetssyn på situationen i vilken Jordbruksverket och Enheten för sällskapsdjur tar sitt ansvar för att förebygga vanvård och negligering av djur. VKVS vision är att de barn och vuxna som vill ska ges möjligheter att lära sig om vad kaniner behöver för att må bra och en dag kunna ansvara för en kanin på ett respektfullt sätt.
Låt oss inte fortsätta med samma kortsiktiga, dumdristiga försök till lösning på den här konflikten. Låt oss utvidga vårt synsätt, utveckla vår empati och tolerans och ta reda på vad vi kan lära oss av våra medvarelser.
Anna Johannesson, Vilda Kaniners Värn i Stockholm
