I helgen har Miljöpartiet hållit kongress i Östersund. Som väntat har partiet nu i praktiken slopat idén om medborgarlön och öppnat vägen för en ny EU-politik, där utträdeskravet är borta. Kongressen har givetvis inte heller tagit ställning för räntefri ekonomi, radikalpacifism eller en liberalare drog- och sexpolitik. Motionen om att förbjuda kött vid offentlig representation avslogs också.

Peter Eriksson och Maria Wetterstrand kan därmed andas ut. Partiet är inte längre flummigt och samarbetet med socialdemokraterna kan därmed fördjupas. Siktet är sedan lång tid inställt på att bilda regering med socialdemokraterna 2010 och en förutsattning för detta är att partiet inte har alltför radikala krav. Däremot är en del radikala inom partiet besvikna. Riksdagsledamoten Max Andersson och EU-parlamentarikern Carl Schlyter vill ju exempelvis att utträdeskravet ska vara kvar. Carl Schlyter, som trots sin position tillhör partiets radikala falang, och Karin Jansson, partistyrelsen, är kända anhängare av basinkomst.

Istället för basinkomst tog kongressen ställning för partitoppens vision om en sammanslagning av arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Det är möjligtvis så att reformen löser några av problemen med dagens system. Men den erbjuder bara svar på några av de problem som basinkomst, idealt sett, skulle kunna lösa. Vid sidan av Carl och Karin skulle jag också vilja framhålla den gröna veteranen László Gönczi. I en intervju för Svenska Dagbladet förklarar han sin besvikelse över utvecklingen inom partiet. Gönczi, som gick med i partiet redan 1983, funderar till och med på att starta ett nytt grönt parti. Han irriteras över att partiet i praktiken överger visionen om basinkomst (medborgarlön), att partiet verkar vända i EU-frågan och att kärnkraftsmotståndet är så nedtonat. Dessutom menar han att partiet håller på att tappa solidariten med de mest utsatta, med naturen och med att stärka den lokala demokratin.

Det finns flera skillnader mellan det Radikala Partiet, som jag skissade på i förra numret, men likheter finns också. En viktig likhet, och som är avgorande, är att vi båda vill avskaffa bidragsdjungeln och införa basinkomst. Vi skulle nog också kunna komma överens om biståndspolitik, pacifism, djurrätt, demokrati, fildelning, fri invandring och mycket annat. Dock har jag vissa libertarianska drag som jag inte tror att László delar fullt ut.

En extra sak som vi delar är dock kritiken av fackföreningarna. Jag skrev i min artikel att fackföreningarna bör kritiseras för att de strävar efter att hålla isär insiders och outsiders. László har nyligen kritiserat facken för att ensidigt kräva höjda heltidslöner. Problemet idag är inte att heltidsarbetarna har för låga löner. Problemet är istallet att arbetsdelningen inte fungerar, varvid vi får ett A och ett B-lag i form av heltidsfolk och nolltidsfolk. László uttryckte det istället som att den fackliga kampen inte borde gälla högre heltidslöner, utan istället sätta fokus på arbetsmiljö, friskvård, kortare arbetstid och meningsfylld produktion. Carl, å sin sida, tror jag har liknande radikala visioner som László. Men tyvärr har han ju för hög ställning i partiet för att man skall våga hoppas att han hoppar av och blir partiledare för ett nytt grönt parti.